"Jag är så trött på att prata om mina medsystrars kroppar"

16:09 7 Oct 2015

De senaste veckorna har begreppet kroppspositivism diskuterats flitigt i Sverige. Men är en positiv inställning till hur vi ser ut verkligen slutmålet? Finns det kanske en framtid när kvinnans kropp bara får vara – utan att hon konstant behöver reflektera över den?

Jag och min mamma diskuterar ganska ofta kvinnokroppen. Hon var ung och politisk på 70-talet, jag lever med dagens feminism. Vi pratar om plastikoperationer ibland. Jag tycker det är problematiskt att idealbilden gör att människor vill lägga sig under kniven för att passa in, men att det inte är min plats att döma någon för vad de vill göra med sina kroppar. Hon tycker det är fruktansvärt i största allmänhet. Jag säger att man kan lika gärna kan mena att hennes (och mitt) ben- och armhålerakande är en produkt av samma samhällsklimat, och så håller vi på sådär. Vi har svårt att förstå varandra, för en stor skillnad mellan 70-talets utseenderelaterade feminism och dagens motsvarighet är att frigörelsen på den tiden låg i att bryta samhällets rådande normer om vad som är vackert. Idag ligger den i att se ut precis hur man vill, för sin egen skull. En sak har dock jag, min mamma, 70-talets och 10-talets feminism gemensamt – vi diskuterar alla kvinnors kroppar.

Begreppet kroppspositivism har fått stor spridning i den feministiska rörelsen den senaste tiden. Självklart ska vi vara positivit inställda till våra kroppar, oavsett hur de ser ut, och precis som de flesta andra strävar jag själv fortfarande dit. Tänk vad fint om alla kvinnor på obrytt Bert Karlsson-manér kunde visa upp sina “icke-perfekta” perfekta kroppar i ett skumbad utan att skämmas det minsta. Men när ska vi få prata om vårt inre, då? När ska vi diskutera vad vi tycker och tänker, snarare än hur vi ser ut?

Samhället i stort fokuserar för mycket på kvinnokroppen, det kan nog de flesta hålla med om. Så varför faller vi feminister i samma fälla själva? Vi kan free the nipple och hylla sånt som normen ser som skavanker hur mycket vi vill, men att inte konstant behöva relatera till sin kropp är fortfarande förärat mannen och endast mannen. Vår största framgång hittills är att objektifiera oss själva på egna villkor.

Att vara tillfreds med sitt utseende, oavsett vad samhället tycker om det, är förhoppningsvis bara ett stopp på vägen till ett klimat där diskussionen äntligen får handla om vårt inre, om våra prestationer, om all kunskap vi samlat på oss, om vad vi vet och vad vi tycker. Jag hoppas bara att resan mot slutmålet går snabbt, för jag börjar bli otroligt trött på att prata om min och mina medsystrars kroppar.

Läs också: Hur man botar en feminist och Allemansrätten till kvinnors kroppar.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!