Inhemsk retro anno 2009

12:15 29 Dec 2009
Del fem av Nöjesguidens genomgång av årets boxar och återutgåvor viks åt det svenskspråkiga. Det vill säga åt radiopionjärer som Kjell Alinge och Janne Forsell, åt Thåström både på egen hand och i Imperiet och åt gammal hederlig progg. Och så åt några unga punktokar i Kärrtorp som påstod att de ville bli rektor. Håhåjaja.
I en tid när Thåströms texter är utpräglad nostalgi och han enbart ställer upp på intervjuer i retroutgåvors omslagshäften är det inte konstigt att 2009 blev det stora året för Thåström-retro. Ännu mindre konstigt blir det när man lyssnar på de båda stora retrospektiver som släppts under året och inser att de skildrar två perioder där han i allt väsentligt spöar Sveriges just nu populäraste akter på deras respektive hemmaplaner.
I somras kom till att börja med den stora Imperiet-boxen Silver, Guld och Misär (MNW/BonnierAmigo), med (nästan) varenda ton bandet spelade in. Den Kent-fan som ännu inte införskaffat den anmodas härmed å det bestämdaste att göra det, eftersom Thåström ägnade hela 80-talet att ostadigt balansera på den slaka lina som Jocke Berg tagit över under det senaste decenniet. Där gungade han och hans allstarband (det var så vi uppfattade dem då) mellan det mäktigt storslagna och det skrattretande pretentiösa, såväl i rockmusikens stora gester som i formuleringarnas svulstiga metaforer och i sångarens manierade sätt att angripa dem.
På fem CD trängs deras minialbum och samtliga fem fullängdare (men inte den feltänkta engelskspråkiga skivan, thank you very much) med drivor med bonusmaterial, och tillsammans med en DVD är det en mäktig upplevelse. Och även om det stundtals till och med snuddar vid det övermäktiga vinner Imperiet över Kent med 3-0.

På senare år har Thåström med sina självutlämnande och ordrika sånger snarare flyttat in på det singersongwriter-reservat Sveriges andra listdominant Winnerbäck mutat in. De låtarna dominerar rättvist solosamlingen Be-Bop-A-Lula Hela Jävla Dan (Universal), som lämpligen inhandlas sin dubbelversion med tillagda intressanta udda inspelningar hellre än i den enkla budgetvarianten. Trots frånvaron av Ebba-biografiska The Haters tar Thåström helt utan ansträngning hem segern också i den här matchen, och räkna med att han kommer att hyllas på den stundande Grammisgalan. Men räkna för allt i världen inte med att han kommer dit för att ta emot hyllningarna, Thåström har aldrig varit intresserad vare sig av tävlandet eller av medaljutdelningarna. Han är som vanligt på väg någon helt annanstans.
 
Årets mest omfattande återutgåva, såväl omfattningsmässigt som avseende både krav på koncentration och generositet med skratt är Kjell Alinge & Janne Forsells Hemma Hos Box 1 (Diesel/Playground). Inte två eller tre utan sju (7!) CD proppade med parets särpräglade och humor, improviserad och lika ofta ansträngt hetsig som stillsamt underfundig.
Kalla det talad jazz, verbal prepunk, situationistreportage, reaktionärrevolution, radikalbuskis, folkhems-Python eller om du vill ”kulturfunk från de befriade områdena”, precis som programledarna gjorde. Vilketdera så har du aldrig hört något liknande, inte förr och inte senare.
Här finns tre CD med tidigare släppt material, två skivor med tidigare outgivet material och ytterligare två med varsin radiopjäs från 1976 och 1977. ”Ljudaktivisten” Kjell Alinges och Johan Cronemans booklettexter hade kanske inte motiverat inträdesavgiften på egen hand, men nästan. Tillsammans med Indira Gandhis försök att lämna meddelanden i direktsändning (och Nisse Gandhis uppföljningssamtal), rapporten om den utstötta och bortglömda förortsgruppen feta direktörer och det på den tiden skrattretande löjliga reportaget från den bladdriga och flippriga radio-dj:n Axel Propp en radioskvalkanal (som helt tappat sin humor eftersom det är identiskt med fyra slumpvisa reklamradiominuter idag) är den dock ett starkt köpargument.
 
Fler svenskspråkiga 2009-återutgåvor:
MNW - Ljud från Waxholm 1969-2009  (MNW/BonnierAmigo). CD-box eller coffeetable-bok? Ett praktverk är det hursomhelst, med fyra CD vikta åt Progg, Svenskt, Engelskt och Folk & Visa, proppade med Blå Tåget, Risken Finns, KSMB, Peter LeMarc, Commando, Nationalteatern, och givetvis…
Hoola Bandoola Band Vem Kan Man Lita På + Nässjökonserten 1974 (MNW/BonnierAmigo). På något sätt har Sveriges bästa (och näst största, efter Abba) 70-talsband faktiskt kollektivt raderats ur minnet hos alla utom några övervintrade proggare. Så orättvist! Vägen tillbaka går genom den här sortens snygga och fördubblade reissues.
Contact Hon Kom Över Mon + Nobody Wants to Be Sixteen  (MNW/BonnierAmigo). Vänta nu, hur hänger det här ihop? Lorne de Wolfe och Ted Ström i engelskspråkigt och Kim Fowley-producerat band möter folkmusikerna i Skäggmanslaget och gör odödliga Hon Kom Över Mon? Det är så osannolikt att det måste vara sant.
Mögel 1978-1983 (Massproduktion/BonnierAmigo). Det är svårt att hitta svenska punkband att jämföra Mögel med. Ulrika, Eva, Gitte och Marie gjorde allting precis tvärtom, bakvänt och fel, som ett svenskt The Raincoats fast mycket kaxigare. Att de repade i Kärrtorp och sjöng Jag Vill Bli Rektor i protest mot korvstoppningsskola innebär extra plus i min värld.
Stad: 
Kategori: