Primal Screams mästerverk Screamadelica fyller 20 år av modernitet, och inför jubileumsbox och hela-albumet-spelning på den återupplivade Hultsfredsfestivalen ringde Nöjesguiden upp Bobby Gillespie för att fira.
En av modernitetens grundläggande principer är att den måste vara ständigt uppdaterad och ständigt förgänglig. Modernitet ska inte bara omkullkasta våra föreställningar och ta oss till platser och drömmar vi aldrig upplevt förut. Det ska också lika snabbt bli omodernt, för att låta något ännu modernare armbåga sig fram och göra upp med det gamla.
Någon enstaka gång i historien finns dock exempel på modernitet som vägrat bli omodernt. Den har varit så majestätisk modernitet att det står klart att från och med nu kommer inte bara kommer vår egen utan också omgivningens omvärldsuppfattning att förändras för överskådlig tid. De enstaka tillfällena har flera saker gemensamt. Viljan att skaka om och samtidigt underhålla är en. En annan är att idéerna och visionerna vida överträffat konstnärernas tekniska kunnande.
Cabaret Voltaire, till exempel. En grupp konstnärer med Tristan Tzara, Jean Arp och inte minst Hugo Ball slog sig ihop för en kulturmanifestation som inte bara utmanade den rådande konsten utan skrattade åt den, pissade på den och för evigt skickade den till stofilernas dammiga Östermalmsväggar. Men det stannade inte där, eller ens vid att lägga grunden för inte bara dadaismen och surrealismen utan all nittonhundratalskonst, punkt. Det som nämnda konstnärer och deras kollegor Kandinsky, Paul Klee och Max Ernst visade upp där i Zürich 1916 har fortsatt vara mer medryckande, mer provocerande och mer dagsaktuellt än alla sina efterföljare tillsammans.
Velvet Underground är ett annat exempel. De använde Andy Warhols inflytande för att skaffa sig en plattform för sin kolsvarta avantgarderock, avsevärt mer idérik än kompetent. I farten skar de halspulsåldern av hela hippierörelsen och gav upphov till varenda mörk monoton sång som spelats in under snart 50 år. Men det spelar det ingen roll vad efterföljare som Bowie, Suicide, Jesus & Mary Chain eller My Bloody Valentine har åstadkommit, Velvet har alltid tornat upp sig större, mäktigare och mörkare än någon annan.
Screamadelica kan räknas in bland sådana omvälvande ögonblick av omedelbar och evig revolutionerande modernitet. När Primal Screams mästerverk släpptes för 20 år sedan hade vi visserligen haft mer än ett år att förbereda oss, efter releasen av den fantastiska Andrew Weatherall-behandlade tolvtummaren Loaded på våren 1990. Men hur övertygande Peter Fondas röst hade mässat ”We wanna be free to do what we wanna do, and we wanna get loaded” över ett beat som var den ultimata kombinationen av 90-talsdansgolv och Sympathy for the Devil hade vi inte förstått vad vi hade att vänta.
Screamadelica måste räknas in bland sådana omvälvande ögonblick av omedelbar och evig revolutionerande modernitet. När Primal Screams mästerverk släpptes för 20 år sedan hade tolvan Loaded ett år innan givit oss en föraning, men ändå golvades vi fullständigt av Screamadelica. Medan efterföljare som Chemical Brothers, The Rapture och TTA – med olika angelägenhetsgrad - radat upp sig för att tulla på Screamadelicas mixtur av själfull rock och suggestiv klubbmusik stod det klart att vi hade att göra med en skiva som var en klassiker av samma omvälvande magnitud som Exile on Main St och One Nation Under A Groove.
-- Omvälvande som vilka album sa du, undrar Bobby Gillespie när Nöjesguiden ringer honom i London. Oj oj oj. Menar du det? Det är väldigt stort att få höra.
Det måste du väl ha hört förut?
-- Det är helt obegripligt att ha varit med om att göra en skiva som jämförs med den sortens mästerverk. Obegripligt och fantastisk.
När gick det upp för dig att Screamadelica skulle vara ett ämne för intervjuer fortfarande 20 år efter att den släpptes?
-- Det förstår jag fortfarande inte. Jag menar, vi visste att vi hade något väldigt bra medan vi spelade in Screamadelica. När vi lyssnade på mastertapen var vi oerhört stolta, och vi anade att skivan skulle kunna ha en lång livslängd. Men 20 år? Glöm det.
Precis som med rockhistoriens andra viktigaste skivor fortsätter Screamadelica att fascinera inte bara dem som upplevde skivan när den först släpptes utan lika mycket en generation som är lika gammal som skivan.
-- Jag hade inte riktigt förstått att det var så. När Screamadelica var färdig fortsatte vi i att spela live och att göra ny musik i andra riktningar. Det har alltid varit många unga på våra konserter, men eftersom vi alltid koncentrerar oss på vårt nya material live så såg vi inte intresset för Screamadelica. Det är först nu, i samband med att vi har spelat hela skivan live som en del av jubileet, som vi märker att vi har fler 20-åringar än 40-åringar i publiken.
När Primal Scream spelar Screamadelica i sin helhet på Hultsfredsfestivalen i sommar kommer det alltså att resultera i det startas mängder av band som kombinerar klubbmusik och rock i smålandstrakten under de närmaste åren. Bakgrunden till Screamadelica är mera underground.
-- 1989 kom acid house, och det fuckin’ blew my mind. Det var något helt nytt, och det var fullständigt utanför all kommersiell eller samhällelig kontroll. Vi började hänga på raves, och hittade all den där energin som vi hade letat efter. Den var försvunnen ur rockmusiken, indie var helt dött.
Det var där Primal Scream lärde känna Andrew Weatherall, som var DJ och rörelsens galjonsfigur. Men deras samarbete, som kom att bli så omvälvande, var egentligen följden av Primal Scream inte hade något att förlora.
-- Det var bara ett experiment. Vi hängde på den sortens undergroundklubbar hela tiden, och så pratade vi om att vi ville kolla om vi kunde göra en låt som skulle kunna spelas där. Så vi gav Andrew vår gamla I'm Losing More Than I'll Ever Have och bad honom massakrera den.
”We wanna be free to do what we wanna do”. Samplingen av Peter Fonda från den gamla obskyra motorcykelfilmen The Wild Angels har kommit att bli programförklaringen för hela den våg av dansant rock som sedan början av 90-talet vällt fram i Loadeds kölvatten. Och Peter Fonda själv hade inget emot det.
-- När vi skulle lanseras i USA, på etiketten Sire där favoritband som The Replacements, Dead Boys och The Ramones låg, så var vi tvungna att försöka cleara våra samplingar. Någon på etiketten kände Jane Fonda, och via henne fick vi fram frågan om Peter tyckte det var ok. Det tyckte han, och det tyckte Roger Corman som hade regisserat filmen.
Inspelningen av Screamadelica präglades av experimenterande och av nyfikenhet. ”Målet var att göras en extatisk skiva”, har Bobby Gillespie sagt.
-- När jag hörde Sex Pistols Never Mind the Bollocks så blev jag helt omtumlad. Mitt liv förändrades. När jag gick och såg The Buzzcocks var det på samma sätt, jag kunde inte prata om något annat i tre veckor efter det. Det jag ville med Screamadelica var att skapa en skiva som hade den sortens effekt.
Även om ytan var rockbaserad dansmusik med gospelinslag så har Bobby beskrivit sitt samarbete med Andrew Weatherall som utpräglad punkestetik.
-- Han var en DJ, ett coolt ansikte på undergroundscenen, men han hade aldrig satt sin fot i en inspelningsstudio. Andrew hade verkligen ingen aning om hur man gjorde någonting ljudmässigt, men han visste precis hur han ville att saker skulle låta. För mig är det punkens grundläggande tanke, att man inte behöver veta hur för att göra något. Loaded var idéns triumf över tekniken.
Också i samarbetet med Rob Throb Young, Andrew Innes och Bobby Gillespie fanns en tillåtande generositet, där alla idéer var värda att testa.
-- Vi testade alla infall, och så kastade vi bort de idéer som inte höll och behöll allt som funkade. Vi hade ju fantastiska musiker i bandet då.
Har Primal Scream fortsatt arbeta på samma prövande kollektiva sätt?
-- Nja, eh… Rob Young har inte varit med i bandet på många år nu, och det är svårt att ersätta. Om Little Barrie som spelar gitarr istället bidrar på samma sätt? Eh… Det är en lite känslig fråga. Kan jag slippa svara på den?
Bland andra medverkande musiker märks till exempel Jah Wobble, den legendariska basisten från Public Image Ltd, och intill unga hippa dansproducenter som Andrew Weatherall och The Orb ryms också den gamla Rolling Stones-producenten Jimmy Miller.
-- Jah Wobble var Andrews idé. Men jag var ett stort Public Image Ltd-fan. När jag började spela musik var det just Jah Wobbles basslingor som var grejen. Gitarr var för svårt, tyckte jag, men när jag kunde lära mig basen i Albatross och de andra låtarna på Metal Box insåg jag att jag faktiskt skulle kunna bli musiker i alla fall.
-- Jimmy Miller var otrolig. Vi hade en annan tekniker från början, men han slutade efter 4-5 dagar. Då letade vi upp Jimmy, som räknades som en utbränd föredetting i branschen. Men han visste precis hur man skulle få fram det varma rocksoundet.
Gamla punkbasister och utbrända rockproducenter, okunniga acid house-DJ:s och gospelkörer, och ett band som går in i studion utan att ha en aning. Hur stor är chansen att ett band utan tidigare framgångar skulle få den chansen idag?
-- Jag vet, det är helt otroligt. Vi skulle aldrig kunnat göra Screamadelica på något annat skivbolag än Creation. En stor etikett skulle aldrig låtit oss hållas, de skulle satt dit någon för tillfället hit-säker producent att övervaka det hela, och sedan hade de dragit i nödbromsen efter bara ett par dagar. Men Alan McGhee var lika galen, som vi, och kanske ännu mer våghalsig än vi.
New Musical Express utnämnde nyss Screamadelica till ”the druggiest record of all time”, i konkurrens med till exempel Sly & The Family Stone och Stooges.
-- Det är hedrande. Det är fantastiskt. Och det är förmodligen sant.
På den återuppståndna Hultsfredsfestivalen framför Primal Scream Screamadelica i sin helhet i sommar. Jubileumsboxen är löjligt påkostad.
Stad:
Artist:
Kategori:
Se alla artiklar om:
