Foto: Annika Busch/UR.

I "En sällsynt vanlig dag" är funktionsvarianter norm

15:49 29 Feb 2016

Den sällsynta skottdagen firas traditionellt som en dag för det ovanliga. Helene Näslund, producent, vill vända på perspektiven. I sin nya kortfilm En sällsynt vanlig dag är det människor utan funktionsvarianter som är de utsatta i samhället.

För Nöjesguiden berättar hon om idén bakom filmen, representation i offentligheten och rädslan för det "normala".

Hur uppstod idén till En sällsynt vanlig dag?
– Jag gjorde en dokumentär förra året, Brev till allmänheten, som handlar om människor med kranofaciala diagnoser. Kring den blev det mycket samtal om hur vi bemöter det vi inte är vana vid, en diskussion som behövde få fortsätta. Så då blev det en film till. Med den nya filmen har jag gått en helt annan väg i berättandet, det är drama och där har man möjlighet att komma nära problematiken på ett annat sätt. Där gick jag ännu mer rakt på.

Och hur rekryterades skådespelarna?
– Vi hade en helt vanlig casting. Vi efterlyste folk via castingbyråer, annonser, teatergrupper… Alla skådisar utom tre har funktionsnedsättningar. Manuset bygger också till stor del på intervjuer med personer med olika funktionsvariationer.

Vad vill du säga med filmen?
– Jag hoppas att folk ska reflektera över hur de bemöter det de inte är vana vid, hur vi bemöter människor som inte är exakt som vi. Hur vi antar att personer med funktionsnedsättningar är. Deras representation saknas många gånger i media, filmer, tv-program, alla har inte en granne med en normbrytande funktionsskillnad. Varför förminskar vi? Varför osynliggör vi? 

I filmen opererar en liten flicka bort båda sina armar för att passa in. Hur mycket av det är självupplevt – alltså hämtat från verkligheten, fast tvärtom?
– Jag har en dotter som har en kranofacial diagnos, och jag har själv suttit i sjukhusrum med henne med anledning av ingrepp som handlar om att förändra eller normalisera. Inte endast för att hon ska bli frisk, utan för att hon ska bli mer lik alla andra. Många av dem jag har pratat med har känt att omgivningen känner sig tryggare om alla är ”lika”. Vissa jag talat med som saknar armar och ben känner att de har haft proteser dels för att det har förväntats av dem, trots att det ibland snarare hindrar än hjälper. Samhället, föräldrar, sjukvården blir lugnare om alla är lika, och därför försöker vi normalisera alla. Ibland kanske man inte ens ställer frågan – personer med ansiktsmissbildningar tas för givet att vilja se ut som alla andra, men man kanske tappar en del av sig själv? Möjligheterna är fantastiska, den kirurgiska kunskapen är enorm, men man måste fråga och inte bara räkna med att alla vill förändras mot normen.

Varför är vi så rädda för det som inte anses ”normalt”?
– Jag vet faktiskt inteför vad är normalt egentligen? Det handlar väl i grunden om att man vill passa in. Men måste man vara som alla andra för att göra det, eller kan vi ”passa in” ändå?

"En sällsynt vanlig dag" visas den 29 februari på SVT2 vid 19.30 och på UR Play. Läs även: Sällsynt filmfestival på sällsynt dag.

Stad: 
Kategori: