Lena i utklädnad – och i hetluften.

Hur gick Lena Dunham från feministisk medieälskling till utskälld sexförbrytare med "Not That Kind Of Girl"?

13:20 11 Nov 2014

Lena Dunham, född 1986, är en amerikansk prisbelönt manusförfattare, regissör och producent som slog igenom 2012 med serien Girls på HBO, som hon också själv spelar huvudrollen i. Hon har hyllats av många, framförallt av den amerikanska vänsterliberala mediesvängen. I början av oktober släppte hon sin första bok Not That Kind Of Girl, en samling berättelser om att växa upp, under teman som kärlek, sex och kropp. 

I denna bok, dedikerad till ”min familj, förstås”, som till en början såg ut att mottas väl finns passager där Dunham berättar om sin barndomsrelation till sin yngre syster. Vissa av dem har lyfts fram som exempel på sexuella övergrepp på systern. En debatt kring det hela har snabbt dragit fram över sociala medier och amerikanska nätpublikationer. Hon har blivit jämförd med Woody Allen tidigare i sin karriär – nu började jämförelser dras till honom med helt andra referenser. 

Här följer en fullständig genomgång av kontroversen, från att boken släpptes till vad som komma skall.

VARFÖR ÄR DET HÄR INTRESSANT?
Jag undrar om en känd kvinna i Dunhams position någonsin anklagats för sexuella övergrepp och incest förut. Roman Polanski, Woody Allen och R. Kelly har varit omdiskuterade länge, men jag kommer inte på ett enda kvinnligt exempel. Och för att Dunham har gjort sig fiender i läger med radikalt olika politiska utgångspunkter. Det är inte ofta republikaner och progressiva afroamerikanska feminister och aktivister gör delvis gemensam sak. Dessutom har den sex år yngre Grace Dunham sa en gång att de flesta av hennes och Lenas bråk har handlat om att Lena gjort Graces privatliv till sin egendom.

VARFÖR HATAR ALLA LENA DUNHAM?
Den amerikanska högern hatar henne av alla uppenbara skäl: hon samarbetar med och stödjer pro-choiceorganisationen Planned Parenthood och Barack Obama, och är en ung tjej som är naken på teve i sin egen serie. Men hon har också gjort sig ovänner i feministiska kretsar, kanske framförallt bland afroamerikanska feminister och aktivister på grund av bland annat Girls bländande vithet, trots att serien utspelar sig i New York. Hon har också flera gånger hamnat i hetluften på grund av fördomsfulla ”skämt” och uttalanden med rasistiska undertoner.

Möjligen skulle man inte bli så provocerad av henne om det inte var så att hon hyllats som feministikon, trots att hon representerar och talar för en mycket liten andel kvinnor. Dunham är född in i rik vit kulturelit och det är också den hon visar upp i sitt arbete: något som blir speciellt provocerande i relation till hennes alter-egos sägning i Girls, att hon är ”the voice of a generation”. Dunham har trots att hon mottagit mycket rättfärdig kritik aldrig drabbats av några större bakslag, många refererar därför till henne som ”Teflon”, på grund av de vithets- och klassprivilegier som gjort henne osårbar.

VAD HAR HÄNT?

Den 30 september. Not That Kind Of Girl släpps. En samling berättelser ur Lenas liv om att växa upp, en bokdeal som gav henne minst 3,5 miljoner dollar. 

Den 29 oktober. Det hela börjar, något oortodoxt, med den ultrakonservativa högern – och sprider sig först senare till mer rumsrena breddgrader. I The National Review publiceras Kevin D. Williams (känd konservativ, transfob och misogyn man som vill hänga kvinnor som genomgått abort och blir rasande över att Laverne Cox är kvinna) långa, kritiska och faktiskt bitvis underhållande text om Not That Kind Of Girl. Han lyfter fram Dunhams beteende mot lillasystern Grace som problematiskt.

Ben Shapiros Truth Revolt går vidare genom att publicera en text med rubriken ”Lena Dunham describes sexually abusing her toddler sister”.

Följer gör de tre utdrag ur den svenska översättningen av Dunhams Not That Kind Of Girl som kritiken berör, att bilda er egen uppfattning kring.

Ur kapitlet ”Platonisk sängdelning”:

”Jag delade säng med min syster Grace tills jag var sju. Hon var rädd för att sova ensam och började redan vid femtiden på eftermiddagarna fråga om hon fick sova hos mig. Jag gjorde en stor grej av att säga nej och njöt av att se henne tigga och tjura, men till slut gav jag alltid efter. Hennes klibbiga, muskliga lilla kropp kastade sig fram och tillbaka bredvid mig varenda kväll medan jag läste Anne Sexton, tittade på repriser av Saturday Night Live, ibland till och med medan jag lät handen glida ner i mina underbyxor för att ta reda på hur saker funkade. Grace hade en lugnande och sövande inverkan, som en varmvattenflaska eller en katt.”

Ur kapitlet ”Vem har flyttat på min livmoder?”:

”'Har alla en livmoder?' frågade jag mamma när jag var sju. 'Ja,' sa hon. 'Vi föds med dem, och med alla äggen också, men de är väldigt små först. Och de är inte redo att bli barn förrän vi blir äldre.' Jag såg på min syster, nu en smal, tuff ettåring, och hennes lilla mage. Jag föreställde mig äggen inuti henne, som säcken med spindelägg i Min vän Charlotte, och hennes livmoder, stor som en fingerborg. 'Ser hennes vagina ut som min?'

'Jag antar det', sa mamma. 'Bara mindre.'

En dag när jag satt och lekte med klossar och hinkar på vår uppfart på Long Island vann nyfikenheten över mig. Grace satt upprätt, babblande och leende och jag lutade mig ner mellan hennes ben och kikade in i hennes vagina. Hon gjorde inget motstånd och när jag såg vad som fanns där inne skrek jag till. Mamma kom springande. 'Mamma, mamma! Grace har nåt därinne!' Mamma brydde sig inte om att fråga varför jag hade tittat i min lillasysters vagina. Det här föll inom ramen för saker som jag gjorde.”

Ur kapitlet ”Grace”, ett kapitel om att bli och vara storasyster:

”När hon blev äldre började jag muta till mig hennes tid och tillgivenhet: en dollar i småmynt om jag fick sminka henne som en liten 'motorcykelbrud'. Tre godisbitar om jag fick pussa henne på munnen i fem sekunder. Hon fick se vad hon ville på teve om hon bara 'lutade sig mot mig'. Jag försökte i princip allt som en sexuell förövare skulle göra för att snärja en liten flicka. Kanske, tänkte jag, skulle hon vilja bli pussad om jag hade på mig den där ansiktsmasken som mormor hade då hon fick dialys. (Svaret var nej.) Vad jag verkligen ville, bortom tillgivenheten, var att känna att hon behövde mig, att hon var hjälplös om inte hennes storasyster vägledde henne genom världen. Jag njöt på ett perverst sätt av att ge henne dåliga nyheter – vår farfars död, branden på andra sidan gatan – för jag hoppades att skräcken skulle driva henne i mina armar och få henne att lita på mig.”

Den 1 november. Dunham svarar på anklagelserna via Twitter.



Samma dag skickar Lenas team också ett ”cease and desist letter” till Truth Revolt, som vägrar att avpublicera eller be om ursäkt för någonting. 

Hashtaggen #DropDunham startas för att i ett mindre perspektiv få Planned Parenthood, HBO och andra av Lenas samarbetspartners att dumpa henne, men också för att vita feminister i stort ska sluta se henne som en förebild eller ikon. 

Den 3 november. Truth Revolt publicerar ett svar: ”Lena Dunham may not like our interpretation of her book, but unfortunately for her and her attorneys, she wrote that book.” Lena skriver aldrig att hon experimenterar sexuellt med sin lillasyster. Det är inte heller de direkta citaten, utan tolkningarna av vissa handlingar som sexuella, som Lena reagerar på.

Även lillasyster Grace uttalar sig.

Den 3 november. Dunham ställer även in två planerade framträdanden under sin bokturné i Europa.

Den 4 november. Lena ber till slut om ursäkt i TIME.

"Childhood sexual abuse is a life-shattering event for so many, and I have been vocal about the rights of survivors. If the situations described in my book have been painful or triggering for people to read, I am sorry, as that was never my intention. I am also aware that the comic use of the term “sexual predator” was insensitive, and I’m sorry for that as well."

VAD HÄNDER NU?

Dunham har hållit låg profil sedan ursäkten i TIME. De åsikter som framförs handlar ofta om att Dunham hade varit ute ur värmen för längesedan om hon varit republikan, man, afroamerikan, kvinna, pojke – ja, allt som är exempel på saker hon inte är. Många menar att ursäktandet av Dunhams beteenden är en del av våldtäktskulturen, och att det är hyckleri att som feminist ta henne i försvar.

Ilskan mot Dunham är på många sätt en komprimerad irritation över allt som är fel med vit mediefeminism, även om anledningarna till denna irritation skiljer sig åt från person till person. Bland dem som inte anser att Dunhams handlingar var övergrepp rent praktiskt finns ändå många invändningar mot att hon skämtar på bekostnad av offer för sexuella övergrepp. Vissa tycker att själva övergreppet består i att Dunham över huvud taget skriver om Grace, och därigenom själv profiterar på sina egna felaktiga handlingar, andra att det är sjukt att hon som vuxen fortfarande ser det som har hänt som en kul grej.

Diskussionerna fortsätter på internet, och tiden får utvisa om det blir rättegång mellan Truth Revolt och Dunham, och framförallt; om det som hänt får några reella konsekvenser för hennes karriär och position som medieälskling.

Jimmy Håkansson recenserade Girls när andra säsongen dök upp – när Lena Dunham fortfarande var älskad av alla de flesta.

Stad: 
Kategori: