Den 26 oktober besöker Hekseskolen samtidskonstcentret Index i Stockholm. Hekseskolen är en skrivarkurs på Akademin Valand i Göteborg. Hekseskolen är också en ockult maskin och, kvällen till ära, en butik. Elis Burrau har träffat dem.
Jag köper vykort (motiv: ”trolling Bob Dylan-readers since 2016” och Paul Celan/Ingeborg Bachmann-memes med mjölkrelaterade punchlines). Ett sylvasst spretande manifest talar om en förstörd humor. Hemglassbilens äckliga slinga letar sig in genom skyltfönstret. Rummet är fullt av affischer och blaserat rituell elektricitet. En instrumental version av Just Like a Woman spelas på repeat. Jag krossar en kaffekopp och går hem, fast besluten om att göra ”ett gräv”. Vad är Hekseskolen, egentligen? Svaren är filtrerade genom lärarna/häxorna/poeterna/översättarna Johanne Lykke Holm och Olga Ravn.
Hur uppstod Hekseskolen?
– Vi ville undervisa tillsammans, som en sorts gemensam exorcism av den dåliga litteratur som lever i oss. Vi blev säkert provocerade av något dumt vi redan glömt, vi tog ett snabbt beslut, vi kallar det Hekseskolen. Haha, så dumt och fantastiskt. Den 8 januari 2015 la vi upp ett anslag om att man kunde söka skolan. Vi tror vi satt och drack lite myntasaft ur några mycket stora glas med långa smala skedar. Kanske var vi båda iklädda vit päls. Kanske var det faux fur. Men kanske var det inte faux fur!
Vad är Hekseskolens mål?
– Att ha det nice. Att skapa en verklig yttre plats som motsvarar den inre verkliga plats som vi såg i varandra. Vi är bffs i livet men också i litteraturen. Vi är evil twins som har hittat varandra. Hekseskolens mål är att skapa ett coven.
Hur är det att verka institutionskritiskt inom en institution?
– Förra gången vi höll Hekseskolen satt vi runt ett köksbord i Köpenhamn, vi hade inget filmrum men en mycket dum liten griffeltavla som vi skrev på med rosa krita. PSI GIRLS kunde vi skriva. Eller EYELINER. Den här gången har vi en whiteboard som vi skriver på med permanent markers. Vi har ett klassrum. Kursdeltagarna får högskolepoäng och har rätt till CSN. Vi får betalt för vårt arbete. Institutionskritik inom institutionen är ett absolut krav. Vi måste inte vara lojala med institutionen för att vi är verksamma inom den. Det är möjligt att vara orimlig och politisk på samma gång.
Vad är Hekseskolens inställning till ”litteraturhistorien”?
– Vi vill inte prata om böcker som är perfekta modernistiska diamanter. Vi vill prata om böcker som har kallats misslyckade, oläsliga och osammanhängande av personer som inte förstått att böckerna arbetar med det misslyckade, oläsliga och osammanhängande. Hekseskolen väljer sina egna centralverk och korrigerar litteraturhistoriens många felläsningar. Vi pratar också om kontaktannonser, radioföljetonger, love potions, ekonomiska villkor, det att Tove Ditlevsen hade en frågespalt i Familie Journalen, precis som Hiromi Itō har en frågespalt, som hon har haft i över tjugo år. Det är också litteraturhistoria.
Vilken potential har memes och merchandise som litterär genre i ett kapitalistiskt system?
– Vi har pratat om leksaken som en sorts amulett. Om den irrationella prissättningen av varor. Om plötslig rea. Om det nästan ockulta i någontings tilldelade värde. Om ekologisk bomull. Vi bryr oss inte om litterära genrer. Vårt språk och vår konst kan inte stanna inom gränserna för det man har lärt oss är litteraturen. Hekseskolen är ett redskap vi använder oss av för att göra allt det författaren annars inte gör: göra memes, göra konst, dansa, göra butik, göra skola, klä ut sig, trycka affischer, shopping. Hekseskolen kan innehålla alla våra idéer.
Kan ni berätta mer om den förstörda humorn?
– När vi flyttar in ett annars pinsamt/kitschigt/oseriöst inventarium på det seriösas plats, tar ett steg tillbaka och beskådar det, måste man skratta. Men det gör inte synen mindre allvarlig. Vi befinner oss inte längre i postmodernismen. Det stora patoset utesluter inte nödvändigtvis ironin. Vi har lärt oss av den, vi har ironin med oss, men ironin finns inte längre till för att skapa misstro kring det allvarliga uttrycket. Ironin och det allvarliga uttrycket är invecklade i varandra. Ibland kan vi bara yttra våra allra mest allvarliga uttryck genom ett slags allvarlig ironi, en förstörd humor.
Kan ni berätta något om besvärjelserna som lärs ut på kursen, är de verkligen ofarliga?
– Det kan vi tyvärr inte berätta om.
Vilka författarskap intresserar Hekseskolen 2016?
– Långsamt eroderande lerbredder längs åar, vänner vars öden blir synliga i takt med att de åldras, förlossningar och små handskar, att man glömmer sin plånbok på ett tåg eller tre män i ett kök som pratar bruten engelska om en trekant de hade i Grekland förra året (ok, det är bara vad som händer där vi sitter just nu, på det tomma kaféet Bonne Femme i Hammarbyhöjden, den 3 november 2016 (dagen då Kenzo x H&M-kollektionen börjar säljas worldwide)). Man har berättat för oss att det inte finns många parenteser i svensk litteratur, varsågoda, där har ni två. Vi vill att skrivandet ska vara så fritt som möjligt, att konsten ska vara det. Begreppet Hekseskolen blir ett slags kofot eller en konstant utväg ur det som gång på gång låser fast oss i det välbekanta och olyckliga. Vi läser: Hiromi Itō, Frank Wedekind, Unica Zürn, Ingeborg Bachmann, Tove Ditlevsen, Henry James, Charlotte Perkins Gilman, Yoko Ono, Inger Christensen, Olga Ravn, Johanne Lykke Holm, Heksekolens briljanta elever.
Vad vill ni hälsa de som fetischerar en ren, enhetlig, "seriös", skit-tråkig litteratur?
Läs mer om Hekseskolen på Akademin Valand.
