"Har vi kommit så långt att alla skiter i barnen?" – Suzanne Osten om Flickan, mamman och demonerna

15:23 14 Apr 2016

Den har inte ens gått upp på bio än, men redan har Flickan, mamman och demonerna blivit känd som årets mest barnförbjudna barnfilm. Sebastian Lindvall har träffat Suzanne Osten och pratat om hotmejl, ängslighet och vår tids ”jävla myspys”.

– Har vi kommit så långt att alla skiter i barnen? Att föräldrarna bara parkerar dem på bion, hoppas att det är en snäll och menlös film som ingen bryr sig om och så går de själva för att shoppa? Eller finns det en filmintresserad vuxenhet som är intresserad av att gå med barn på allvarliga saker?

Det har varit stormigt på sistone för författaren, dramatikern, regissören och manusförfattaren Suzanne Osten. Hennes nya film Flickan, mamman och demonerna, ett mor- och dotterdrama som liksom debutfilmen Mamma inspirerats av hennes egen uppväxt med mamman Gerd som led av paranoid schizofreni, fick Statens medieråd att se rött och dra till med en 15-årsgräns.

Osten vann en Guldbagge för Bröderna Mozart, grundade Unga Klara 1975 och blev 2014 utsedd till Sveriges första barnfilmsambassadör av Svenska Filminstitutet. Hon är erfaren, påläst och en av vårt lands främsta eldsjälar inom barnkultur. Fel jävel att jävlas med, med andra ord.
– Jag representerar en annan erfarenhetsdimension. Så jag blev väldigt överraskad av den här 15-årsgränsen, det får jag lov att säga. För jag är ändå experten i Sverige på barnföreställningar. Det ska mycket till för att man ska ifrågasätta att jag vet vad jag gör.

Samma dag som jag träffar Suzanne Osten har det kommit ett lyckobesked: chefsrådmannen på Förvaltningsrätten har i enighet med en beteendevetare och en filmvetare sänkt åldersgränsen till 11. Men fighten är inte slut för det, då Statens medieråd fortfarande vägrar att utträda de tillståndskort som krävs för att visa filmen för en yngre publik.

Så exakt hur långt är Osten villig att gå?
– Det kostar 100 000 att gå till nästa instans med en advokat, om det skulle bli så. Då måste jag göra en insamlingsdrive. Det finns en hashtag som heter #backasuzanne, så då kommer jag att vända mig till dem och fråga om de är villiga att hjälpa mig. För jag har inte 100 000. Sen vänder jag mig till mina två fackförbund. Det här är en yttrandefrihetsfråga.

Har du hört från någon som håller med Statens medieråd? Att filmen faktiskt borde vara från 15.
– Ja, hotmejl som kommer till mig om att jag ska sluta pracka min olyckliga och hemska, ålderdomliga barndom på andra. Sådant kan man ju få.

Och då är det från folk som inte har sett filmen?
– Ja, alltid! Alltid. Är det hotbrev eller oförskämda brev har de aldrig sett vad vi pratat om.

I filmen följer vi flickan Ti (Esther Quigley) som bor ihop med sin mamma Siri (Maria Sundbom) vars psykiska hälsa färgar av sig på tillvaron. Efter ett bråk med pojkvännen packar mamman väskorna, tar med sig dottern, hyr en ny lägenhet, river runt, möblerar om – och isolerar sig från omgivningen. När flickan ber om att få kissa på toa istället för i glasburkar är mamman mitt uppe i förhandlingar med sina demoner. De vitsminkade, otäcka figurerna som försöker att influera varje livsval.

Låter det otäckt? Det är det också ibland, men filmen inleds med en pedagogisk prolog där huvudrollsinnehavarna noga påtalar att de bara spelar, att det hela är på låtsas.

– Berättartekniskt har jag gjort några starka val. Om man ska uthärda den här som liten unge ska det vara spännande till en viss gräns, så jag gör ett kontrakt med dem i början: det här kommer att gå bra. Och så håller jag det. Men till de vuxna gör jag ingen pardon. Jag tycker att de ska gråta ögonen ur sig!

Osten tror att hennes nya film, liksom flera av hennes tidigare verk, väcker så starka reaktioner för att de vågar kritisera vuxna – det sista politiska tabut vi har idag. Samtidigt menar hon att barnen borde ha rätt att möta alla genrer, ta del av svåra ämnen och orienteras i den bildvärld som bestämmer hur vi tolkar världen. Och konst är ”skitviktig för civil förberedelse på livet”.
– Ska det vara myspys varenda jävla fredag och inga konflikter? Och total utradering av allting som är oroande? Är det den kulturen vi tror kommer att rusta barn för det vi ser nu här? Romer på gatorna och vita män i svart kostym som slår gatubarn. Det är ju så jävla mycket spänningar i samhället!

Just spänningar finns det gott om i filmen. I grunden må det vara ett familjedrama, men präglas av så uppfriskande kaotisk och våghalsig estetik med tillhörande anarki: hängande lampskärmar, lila skimmer, smetat smink och surrealistiska påfrestningar. En attraktionskraft som även ter sig farlig.

Ibland andas det rentav skräckfilm. Dels de spöklika figurerna, dels leken med skräckkonventioner. Som när mamman öppnar en kökslucka och möts av ett ”bu!” av klassisk hoppa-till-kaliber.
– Ja, det är ett riktigt citat ur filmklassiker. Men det är också ett teatertrick. Öppna en dörr så blir folk rädda, dra för en ridå… En förändring. Och då hoppar man till.

Jag hade ju sett trailern och kände till effekten på förhand, men ville ändå dras med och bli uppskrämd.
– Ända sedan Grand Guignol har vuxenvärlden fullkomligt vältrat sig i skräckeffekter. Jag skulle se True Detective igår. Jag var ensam hemma med katten, men jag förmår liksom inte… Det kryper för mycket i mig. När det står människor bakom dörrar och ska gå in i mörka rum. Jag vet hur det är agnat, jag kan ta bort ljudet och se på hur det är gjort, men det är gjort på en sånt sätt. Så varför gör vi det? Det måste vara att vi behöver det! Känna att vi lever.

En av mina favoritscener, förutom köksluckan, är när flickan smyger på sin mamma för att skrämma henne. Om man ställer de två scenerna intill varandra så är det som om gränsen mellan skräck och lek suddas ut.
– Det är en bra läsning. Det är så roligt med den där mamman som är så scary, men ändå är så lättskrämd. Det hänger ju ihop. Rädsla är egentligen det tema som går igenom allt som vi talar om. Medierådets rädsla för att det ska komma in en elvaåring och bli rädd… Rädsla, rädsla, rädsla. Det är en väldigt rädd kultur vi har också. En ängslig kultur. ”Akta! Gör inte så! Det är farligt!”. Det är en sån enorm rädsla att ”step over”. Man blir ospontan när man är rädd för då måste man akta så.

På tal om vår rädda kultur berättar Osten att hon nu läser Horace Engdahls omtalade bok Den siste grisen, där han bland annat gisslar genusdebatten.
– Jag har ju varit med om det, när man själv undrar ”vad är det här för genuspoliser?”. Jag själv tycker det! Det var väl aldrig meningen att den här rättvisediskussionen skulle hamna i huruvida det är korrekt eller inte? Jag höll en clownkurs där killen sparkade tjejerna i rumpan. Han sparkade alla i rumpan! Men då kom de unga tjejerna och sa ”det här är väl sexuella trakasserier?”. ”Nej”, sa jag. ”Det är en clownkurs. Det är humor. Det är en humortradition.” Man måste lära sig skillnaden på det.

Distinktioner löper som en röd tråd genom Ostens nya film. Hur prologen förvisso noga slår fast skillnaden mellan verklighet och fiktion, samtidigt som Statens Medieråd oroar sig för barnens oförmåga att göra detta. Är vi vuxna då så mycket bättre på att se skillnaden? Ligger inte fiktionens attraktion ofta i eskapismens utsuddade gränser?

Detta gör sig påmint i mamman Siri, som tycks spegla vår åskådarposition. Vi lever oss in i filmen och ser henne se figurer som i själva verket inte är verkliga. Ryms det rentav en gnutta galenskap i all konst?
– Fantasin, den överlever vi. Men mamman har mardrömmar som hon har fastnat i. Då är man sjuk. Med bra terapi och lite mediciner kan man sen börja förhandla med sina förföljare. De kan komma klockan fem och ibland bli mycket lugnare och dra tillbaka sina hot och sina krav. Men man fortsätter att ha kontakt med dem.

Stad: 
Kategori: