Fira Spök- sonatenåret 2012 – eller vägra

11:50 11 Apr 2012

Peggy Pickit ser Guds ansikte, Teater Galeasen. Foto: Markus Gårder


”Är det Strindbergsåret i år? Jag trodde att det var Strindbergsår varje år.” Du som hade kört det skämtet i botten innan året knappt börjat, kunde i februari börja variera med ”Jag trodde att det var Spöksonaten-året det var”. För redan då hade tre uppsättningar av August Strindbergs kammarspel från 1907 haft premiär i Stockholm. 

”Det är ju en riktigt deprimerande pjäs”, som jag sa till en vän när jag kom från Mats Eks version på Dramaten, och sedan i samma andetag: ”Den skulle verkligen passa dig!” Att det var en komplimang kommer hon att förstå när hon ser denna underbart deprimerade dansteater. Ek låter den utspela sig bland dansant darriga gamlingar på ett ålderdomshem, men undviker skrynkligt sentimentalitetslull till förmån för skarpt vemod och vansinne. Två favoriter bland alla fina rolltolkningar: Niklas Eks gamla mjölkflicka som ser ut som målad av Lena Cronqvist, och Staffan Göthes mullrande mumie i siden och flor.

På samma teater fick Malin Stenberg driva med succén i utmanarversionen Spöksonaten – snabbare och bättre än Mats Ek. Bara för att själv bli driven med av Moment teater som i sin version presenterar en pjäs i pjäsen kallad ”Spöksonaten – längre och krångligare än Malin Stenberg”. Men den verkliga måltavlan för Andreas Boonstras uppsättning på Moment är alliansen. Så heter den också Nya Spöksonaten – pjäsen läses som en samtidspolitisk allegori där direktör Hummel blir Moderaterna och översten den gamla socialdemokratin i en politiskt deprimerad plakatteater.

Att trots allt vägra fira Spöksonaten-året 2012 är dock inte så svårt som det kan verka. Stenbergs uppsättning är slutspelad, Boonstras har sitt sista speldatum när den här tidningen kommer ut, och Eks är mycket, mycket slutsåld (men spelas fram till den 6 juli). Dessutom bjuder jag på några Strindbergsfria rekommendationer nedan.

1 Peggy Pickit ser Guds ansikte
Teater Galeasen, till och med den 16 april
Parmiddagen är en katastrof. Eller om det är världsläget. I Roland Schimmelpfennigs obehagligt svartkomiska relations- och rättvisedrama ställs ett blodigt afrikanskt inbördeskrig mot den stela stämningen i en vitinredd läkarvilla. Språket bygger spänningarna, men det är skådespelarna (jag säger bara: Sandra Huldt!) som får dem att brista i Olof Hanssons uppsättning, som håller övertydligheten på armlängds avstånd.

2 Tupp
Uppsala stadsteater, den 12–14 april
Efter en höst av teaterhat och teaterhot i Sverige och Europa vet vi att scenkonst kan provocera (om vi, ehum, inte gjorde det tidigare). Men kan den även förändra? Det tror scenkonstfestivalen Tupp som bjuder in brittisk-tyska Gob Squad, italienska Motus, kroatiska TeaTupajic & Petra Zanki, och så Turteatern med SCUM-manifestet.

3 Allrakäraste syster
Stadsteatern, nypremiär den 19 april
”En närvarotindrande Ida Steén leker fram en livs levande Thérèse Svensson ur den barnhöga skogen av vita rosor”, skrev jag efter nypremiären 2010. Nu är det dags igen (så är det med barnteatersuccéer, nya publikfrön växer ju till sig) och alternerande skådespelare är Rakel Wärmländer och Siri Hamari, där framför allt den senare lär få Astrid Lindgren att funka även för vuxna.

4 Fanny och Alexander
Dramaten, till och med den 23 september
Svåröverträffat original, javisst. Men teatertemat i Ingmar Bergmans verk blir tydligare på scen än på film. Och det tar sig rejält i andra akten (då syftar jag inte bara på elden i prästgården). Dessutom är Stefan Larssons version både en snöflinge-missbrukaruppsättning och en vridscensmissbrukaruppsättning. Livsfarlig för sådana som jag.

5 Nobody
Dansens Hus, 27–28 april
Våren kräver danslyx. Se Göteborgsoperans balett göra Sasha Waltz.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!