En flaska vin med: MONS KALLENTOFT

15:09 10 Jul 2012



MONS KALLENTOFT 

Aktuell: Den sjätte deckaren Vattenänglar släpps 13 augusti, Boken Food Junkie släpps i januari 2013.

Bakgrund: Född 1968 i Linköping (där deckarserien utspelar sig) bor sedan länge i Stockholm. Karriär som copywriter, matskribent och författare. Vann Katapultpriset 2001 och har totalt skrivit nio böcker.

Dricker helst: Bourgogne, Bordeaux eller Barolo.

Övrigt: Hatar svensk vinter, älskar tropiska morgnar och trivs allra bäst på krogen.

Författaren och foodjunkien Mons Kallentoft berättar för Nöjesguidens Alf Tumble om varför han egentligen skriver deckare och om hur hans matknarkande nästan kostade honom livet.

I augusti släpps Vattenänglar, din sjätte deckare med kommissarie Malin Fors. Skiljer den sig mycket från tidigare böcker? 

– Nej, inte så mycket, men den är bättre. Samma stuk och samma karaktärer. Den handlar om adoption. CIA skrev en rapport i ämnet med rubriken ”A child for a pig”, vilket syftade till hur mycket pengar mödrarna i Vietnam fick för att lämna bort sina barn. Där har jag hittat en del inspiration. 

Intressant tema, men det låter inte som en klassisk deckarstory?

– Jag har aldrig varit intresserad av brott. Polisarbete är helt ointressant. Det förekommer så klart brott i mina böcker men inget våld. För mig är en historia om när det börjar skava i kärleken, om vad som är rätt och vad som fel, mycket mer intressant att berätta.

Vad är det då med deckargenren som tilltalar?

– Formen passar mig rätt bra. Jag vill nå ut till en större publik och få mina böcker översatta, då är det deckare som gäller. Jag vill kunna försörja mig och min familj på att skriva. Då måste man antingen vinna Augustpriset eller skriva deckare. Det är enda sättet om man ska  leva på att skriva skönlitteratur. 

För matintresserade är du mer känd som lyxfoodie och krogskribent än författare. Kommer det en uppföljare till boken Food Noir som du skrev 2004?

– Ja, i januari nästa år, Food Junkie. Fast den här boken är mycket mer personlig. Det är i grund och botten en massa reseskildringar där jag försöker skildra mekanismerna bakom mitt beteende, varför jag rest runt som en dåre över halva världen för att äta och dricka i 25 år. Det är ju faktiskt inte helt friskt… 

Är du beroende av mat?

– Det får man nog säga. Ingången till att skriva boken är faktiskt ganska tragisk. Efter en blöt middag på Operakällan i november förra året kollapsade jag. Jag åkte in på akuten. Det visade sig att jag fått ett magvirus och att det blivit hål i tarmen, antagligen för att jag var så jävla nedgången. Hade jag kommit in en timme senare hade jag troligtvis inte klarat mig, sa de.

Du åt och söp nästan ihjäl dig?

– Ja. Och det fick mig så klart att fundera över vad som var värt något. Det blev en naturlig ingång till att skriva boken. Hur hamnar man egentligen vid det där bordet på Operakällaren? Vad är det som driver en?

Det låter som självutlämnande bok.

– Väldigt. Jävligt läskigt. Men jag tror att den blir bra. Jag ska skriva klart allt i sommar tänkte jag. Det blir liksom en bok där jag blandar krogupplevelser huller om buller. Ingen kronologisk ordning. Mina sju besök på El Bulli skildrar jag till exempel i samma berättelse. Man ska nog se den som en hedonistisk och subjektiv guide till världens bästa krogar. Åk gärna dit men bete dig inte som mig, det är väl kontentan typ, haha…

Vilket land åker du helst till?

– El Bulli har ju stängt. Så det är svårt att få experimentella matkickar i det allra översta skiktet. Men i Japan kan jag fortfarande få råvarukickar. Vi var på ett litet ställe i Ginza, det var tyfonvarning ute så vi var de enda gästerna. Nere i källaren bar de fram ett fat med en vit handduk över och under det sinnesjukt marmorerade entrecoter. Helt bisarra. Och så lämnade servitrisen fram en liten lapp: 400 gram kostade 6 500 kronor!

Och det var det värt?

– Är man lagd åt idiothållet är det bara att blunda och betala. Men jag har aldrig ätit bättre kött.

Var du där själv?

– Nej, jag hade familjen med mig. Fru och två barn.

Och kidsen fick varsin 400-gramsbiff?

– Haha, nej vi delade på två stycken, men de hade lätt kunna klämma i sig mer! De flesta bättre ställen går det inte att ta med barnen till. I Tokyo kanske det finns sex platser vid en bardisk och det är princip omöjligt att få bord om du inte känner någon.

Hur fick du bord på El Bulli sju gånger?

– Jag var där i början, 1997, innan de fick tre stjärnor. Då lärde jag känna señor no Garcia, han som hade hand om boken, alltså the bookings. En bra kontakt.

Vilket är ditt starkaste matminne därifrån?

– Sista gången jag var där var den absolut bästa. Det var på senhösten. Vita tryffeloljor, vaktelbröst på guldskedar, morkulla i flera serveringar, you name it Den sjukaste rätten var ändå ”caviar trufa blanca”. Tänk dig att du har riktig riktigt bra kaviar. Du stoppar den i en burk med en sjukt stor vit tryffel, drar på locket och låter det stå några dagar. Sedan tar du ut kaviaren, lägger tillbaka den och serverar med sked. Stört.

Brukar du välja dryckespaket på finkrogar?

– Vinpaket? Aldrig. Jo, ibland, om sommelieren vet vad jag tycker om sedan tidigare, som på Frantzén/Lindeberg. Ofta upplever jag att man får sju olika viner som är bra men inget som är wow. Jag dricker hellre en riktigt bra flaska genom hela middagen. En riktigt bra vit bourgogne, Coche-Dury till exempel.

Händer det att du går ut och bara tar ett glas?

– Sällan nu för tiden. Jag tar ofta med mig kidsen till Rolfs kök, där har de bra vinlista. Annars blir det mest vin hemma. Kanske en fredagsmartini då och då.

Du känns som en person som lagrar vin.

– Jag har några vinkylar hemma, så visst, men de börjar bli fulla. Jag köper inte vin för att investera utan för att dricka.

Någon alkohol du helst inte dricker?

– Jag har en kompis vars firma importerar rosévin, annars hade jag svarat rosé, haha!

Varför det?

– Än har jag aldrig druckit ett rosévin som överträffar ett vitt eller ett rött. Det är en kompromiss. Jag tycker inte att det smakar särskilt gott helt enkelt.

Du Mons. Vinet börjar ta slut. Vad tror du att vi dricker?

– Det måste vara pinot noir. Och då borde jag väl gissa på Bourgogne?

Helt rätt! Område?

– Nu är det överkurs! Men det är inte någon Corton och ingen Volnay. Och inte en ren Chambertin.

Korrekt. Den är väldigt flörtig för sitt ursprung.

– Är det möjligtivs en Charmes-Chambertin? 2007?

Gevrey-Chambertin. 2008. Bravo! Gillar du det?

– Ah, härligt. Nästan för drickvänligt. Jag älskar det. Och visst var jag nära?

2008 Domaine Faiveley Gevrey-Chambertin Premier Cru Lez Cazetiers  

Pris: 499 kronor (Systembolaget) 

Ursprung: Bourgogne, Frankrike

Druva: 100 % pinot noir

Om vinet: Ett förvånansvärt öppet och flörtigt vin från ett område som inte direkt är känt för sin rödfruktiga uppstudsighet. Slankt och med hög klunkbarhet. Drick nu! 

Övrigt: Domaine Faiveley är en av de större producenterna i området med sina 120 hektar vinodlingar. I Bourgogne delas vinerna in efter hur högt klassad marken är där vinrankorna växer. Bäst är ”Grand Cru” därefter kommer ”Premier Cru”. Prissättning och kvalitet följer för det mesta samma mönster.

 

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla
Annons

Krogrecensioner

Paraden

Biograf Paraden i korsningen Valhallavägen och Erik Dahlbergsgatan invigdes redan 1932. I början av året tog Bockholmengruppen över lokalerna.

Kasai

Musiken är hög, belysningen dämpad och servisens personalkläder minst sagt iögonfallande.

Duvel Café

Med 17 år på nacken har Duvel Café gjort sig ett namn som en av Vasagatans absoluta långkörare.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste krogrecensionerna i Stockholm

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!