Den senaste tiden har en rad dödskjutningar chockat Sverige. Hade försöken att lösa situationen sett annorlunda ut om den senaste tidens skjutningar skett i städernas rika delar? Läs Emma Dominguez text.
“Barn mördas i orten” stod det på en banderoll hängandes på scen när Erik Lundin iscensatte en begravning under sitt uppträdande på P3 Guld i januari.
I december anordnades en två dagar lång demonstration i Rinkeby av rörelsen Förorten mot våld. Liv efter liv hade släckts under vintern utan att att vi hörde nämnvärt mycket från våra politiker. Åtgärderna lyste med sin frånvaro.
Förorten mot våld hade en kravlista med sig på förslag som regeringen kunde ta till för att lösa den nationella krisen vi befinner oss i. Vi har själva blivit tvungna att ta till vår röst och använda våra plattformar för att uppmärksamma Sverige på vad som händer i Sverige. Men vi ser fortfarande inga konkreta lösningar. Ännu en gång påminns vi om att vi inte värderas lika.
Förra året förlorade vi över 28 liv och förra veckan sköts fem personer under loppet av två dagar. Mord efter mord, nyhet på nyhet.
För vissa är morden just bara det. Nyheter. Mugshots och rubriker som skulle få vem som helst att tro att det var ett CSI-avsnitt på tv. Nästan så att det kanske till och med känns pirrigt och spännande att klicka sig vidare.
Men för oss andra är det verklighet. De är bröder, söner, det är tårar, minnesstunder, R.I.P-bilder på Instagram, vänner som vi brukade hälsa på torget och som vi aldrig kommer se igen. Det är rädsla, maktlöshet. Ångest. Trauman.
Medan vi andas panik och försöker hitta lösningar, skriva kravlistor, prata med folk och organisera oss väljer vår inrikesminister att skylla på att folk klipper sig billigt och åker svarttaxi i Malmö, att det göder den organiserade brottsligheten. Kriminologen Sven Granath, forskare och analytiker hos polisen i region Stockholm, säger istället att anledningen till den stora ökningen av mord i Sverige framförallt beror på inflödet av illegala skjutvapen.
Varför har man inte hört några förslag från regeringens håll om att öka resurserna till tullen i samband med dödsskjutningarna istället? Där vapnen skulle kunna stoppas innan de hinner hamna hemma hos oss och släcka fler liv? Hårdsatsa på riktigt? Och i våra områden skulle man kunna satsa på fler förebyggande åtgärder. Läkande insatser och resurser så att människor kan hantera sina trauman, där människor kan göra sig rena från våldet, både det strukturella rasistiska våldet som föder gatuvåldet och våldet vi orsakar varandra.
Jag vill inte låta konspiratorisk men jag kommer ändå att göra det, för det handlar inte om konspiration utan om tankestrukturer som ligger till grund för hur människor tar beslut. Tänk om alla dessa vapen hade hamnat i Djursholm, Askim eller Limhamn istället? Skulle vi inte haft en rejäl satsning i tullarna då? Retoriken kring det som hänt hade varit annorlunda, lösningarna andra och huvudrubrikerna hade hamnat på förstasidan redan vid första mordet. Inte efter ett helt år av kropp efter kropp som fallit mot den kalla betongen.
Nu är det inte så. Barnen och människorna som mördas bor i orten. Men vi kommer att fortsätta att kämpa för rätten till allas lika värde. Tills vi en dag hittar frid.
