Det har gått fyra år sedan El Perro Del Mar senast släppte en skiva. Istället för USA-turné i samband med Pale Fire födde Sarah Assbring barn, och plötsligt var hennes prioriteringar helt förändrade.
– Under sex månader var jag bara helt inne i föräldraskapet. Jag blev en sån där kvinna som kanske kan tänka sig att vara hemmafru, det kändes som att alla andra ambitioner var lagda på hyllan. Och så efter sex månader vaknade jag och så var den tiden slut. ”Åh, jag blir galen, jag måste göra någonting! Ge mig tillbaka mitt huvud!”.
Hennes nya album KoKoro innebär en helt ny värld av musikaliska influenser.
– När man sätter igång de musikaliska antennerna igen blir det ju så att man söker sig till någon ny upplevelse av musik att gå igång på. Någon genre, eller någon artist som har något element att som överraskar en. När jag började konsumera musik igen nu kände jag intuitivt inte att jag hittade någon plats för mig i den samtida popmusiken. Och när jag blickade tillbaka på mitt musikintresse ändå från att jag var barn kändes det som att jag liksom hade betat av hela mitt referensbibliotek.
Istället sökte Sarah Assbring sina influenser utanför den västeuropeiska musiktraditionen.
– Jag hade ju varit och nosat där innan, men jag kände att jag började intressera mig för folkmusik, från en massa olika håll i världen. Jag började söka på på gamla favoritskivor och via nya infallsvinklar, framför allt YouTube. Jag började med balinesisk gamelanmusik, som jag varit förtjust i länge, och hittade de där elementen som jag sökte, det bombastiska, det totalintensiva, rytmiska och dansanta, men ändå någonstans en helt ny harmonisk värld. Sedan följde jag röda trådar därifrån.
De tog henne till många musikaliska stilar från skilda delar av världen, och på KoKoro finns klanger och instrument från Östasien, Västafrika, Etiopien, Mellanöstern, Bollywood, Madagaskar och från turkisk psychrock.
– Jag har gjort skivan tillsammans med min pojkvän Jacob Haage, och vi har bara totalt dykt in i en massa musik. Precis innan vi började var vi båda helt frälsta på etiopisk popmusik från åttiotalet. Helt fantastiskt, och helt unikt. Den friheten när man konsumerar musik som inte känns självklar är fantastisk, det öppnar helt nya dörrar. Det var det jag behövde för att ge mitt uttryck nya vägar.
Sarah Assbring lyser när hon berättar om sina musikaliska upptäckter.
– Det har varit en totalt lustfylld process, som har gett mig en total nyupptäckt kärlek till musik igen. Som med thai-popen, och kambodjansk musik, det är samma känsla som när man var 14-15 och upptäckte Velvet Underground.
Breadandbutter saknar typisk refräng. Istället är den repetitiv och suggestiv, som till exempel västafrikansk pop. Ur skivbranschperspektiv är det lite udda att släppa en så okonventionell låt som första singel, föreslår jag, och Sarah nickar intensivt.
– Refräng är ju svinviktigt, men det centrala är att man efter en låt känner att man har blivit tillfredsställd. Med Breadandbutter ville jag framkalla känslan av att man ville sätta på den igen, direkt, och det var därför både den och skivans alla låtar skulle vara ganska korta och utan transportsträckor.
Kouign-Amman låter först som spröd barockpop innan östasiatiska toner och instrument tar över tillsammans med ett myller av samplade röster.
– Det är som ett… eh… ett reklambreak, med ett sammelsurium av säljambitioner. Jag har skrivit låtar utifrån samplingar, men jag ville göra något väldigt organiskt så meningen är att det inte ska vara så tydligt. De flesta stränginstrument och flöjter jobbade vi med Andreas Söderström omkring. Han är multiinstrumentalisternas multiinstrumentalist, med ett fantastiskt instrumentbibliotek som var fantastiskt för oss. Vad vi än frågade efter, ”ja, det har jag, flera stycken”.
Processen i arbetet med skivan har sett annorlunda ut jämfört med tidigare.
– Den här gången upptäckte jag – just för att jag fått barn – att det förarbetet inte kunde få ta så lång tid. Så jag fick skriva min musik och förarbeta samtidigt. det gick inte riktigt att vrida och vända lika mycket, utan jag kände mig tvungen att handla mycket mera instinktivt. Det är väl vad de flesta som har barn säger, att man måste vara effektiv med sin tid. Jag hade inte all tid i världen, jag måste ha något klart före klockan halv fyra, liksom. När jag började skriva tyckte jag att det var en helt fantastisk utveckling för mig.
Lyckades du etablera ett sådant fokus?
– Jag tror att jag gjorde det. Det tog ändå lång tid, men jag känner att jag har varit effektiv. Det var värsta ögonöppnaren för mig när jag insåg att en halvtimme kan vara jättelång. Jag insåg att på tolv timmar under en dag kan jag hinna med jättemycket, men då krävs fokus. Alla mina skivor har jag ju gjort som om jag hade all tid i världen, det har fått värka fram. ”Nä, det blev ingenting den här veckan, men det är för att det gör så ont nu”. Man har alltid ursäkter som känns helt adekvata. Men när jag fått barn undrar jag ju vad fan jag höll på. Jag hade kunnat göra så mycket med all tid!
Det grundliga förarbetet på tidigare album innebar inte heller att allt blev så exakt som avsett.
– Jag går ju alltid tillbaka och tänker att jag inte gjorde precis rätt, att det där som kändes så tydligt då inte riktigt blev så tydligt för andra, att det fattas något här och där. Men det där spelar inte så stor roll, har jag lärt mig. När jag tittar tillbaka händer det oftare att jag tänker att varför la jag ner så jävla mycket jobb bara på den där lilla detaljen? En snilleblixt och en riktigt snabb sak kan bli bra om man bara är fokuserad och är tillräckligt närvarande. Den här gången visste jag redan i förväg att skivan skulle vara organisk, den skulle inte sträva efter perfektion.
Slagverksdominerande Nougat Mind innebär inte bara en tydlig röd tråd till El Perro Del Mars tidigare musik utan ger också associationer till Arthur Russell.
– Åh! Han är en ledstjärna, undermedvetet, framför allt i skrivprocessen. Jag läste att han loopade ett enkelt rytmiskt mönster, och så gick han runt i sin lägenhet och städade och sjöng till den, och till slut hittade han något som var värdefullt i själva rundgången. Det har jag fastnat i, med musik som upprepade mönster där det kommer in nya element och försvinner. Jag prövar att göra samma sak, och använda en delaypedal som ballar ur det jag gjort och får mig att tappa kontrollen. ”Oj, vad hände där”.
Hur viktigt är det att texterna uppfattas på det sätt som du avsett?
– Både och, tror jag. Jag är rädd för att vara för uppenbar, det är därför jag gillar att leka med ord. Det gör att jag har en dialog med dem som fattar, och då är vi kompisar. De som inte fattar – om de gillar det ändå är det okej. Breadandbutter till exempel är avsedd att vara så musikaliskt omedelbar att man bara vill dansa och sjunga med. Man kanske inte fattar texten förrän man googlar den och inser att det finns ett djupare budskap som kan vara politiskt om man vill. Det finns lager på lager på lager av betydelser.
Men på KoKoro finns inget lika påfallande explicit politiskt ställningstagande som What Did You Expect? om Londonkravallerna senast.
– Jag tror att det handlar om att det är ännu tydligare idag att inget är svart eller vitt, varken i Sverige eller i ett globalt perspektiv. Det går inte tvärsäkert att säga vad som är rätt eller fel, vem som är ond eller god. Vi vet ingenting om vår framtid, överhuvudtaget.
KoKoro släpps den 16 september.
Sarah Assbring tipsar om musik som varit hennes vägvisare under arbetet med KoKoro.
Sinn Sisamouth, en legendarisk kambodjansk singer-songwriter, som hörs bland annat på albumet Cambodian Soul Sounds. Lyssna speciellt på låten Voy Ho (Maok Pi Naok).
Nahid Akhtar. En legendarisk sångerska från Pakistan. Lyssna speciellt på låten Tarasta Hai Yeh Dil.
Yeshimebet Dubale är en helt fantastisk etiopisk sångerska, med en röst att dö för. Hon är svår hitta någon annanstans än på Youtube. Lyssna framförallt på låten Nafqiehen.
Albumet Folk & Pop of Sumatra. Där finns bland annat låten Indang Pariaman av Samsimar en av världens finaste svängigaste låtar.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2016.
