TEXT: Nanok Bie, April 2001.
FÖRSÄLJARE AV ILLEGALA droger kommer i alla sorter. Det finns de som håller låg profil, som bara tar emot beställningar i förväg och förser en liten men väl utvald kundkrets. Det finns de som insisterar på att bara sälja lite större partier till hela kompiskretsar. Det finns de som åker runt nattetid och förser vem som helst som ringer. Hannes säger sig tillhöra den försiktiga typen.
- Jag har väl en tio kunder ungefär. De ringer mig ganska regelbundet och köper upp ett litet lager var. Det räcker, tycker jag. Jag skulle visserligen hellre ha tjugo kunder och tjäna lite mer pengar, men det viktigaste är att man kan lita på sina kunder. Det är ju därför som jag inte åker fast, för jag håller det hela i liten skala. Och så vill jag ju inte langa på heltid, liksom.
Hannes är 26 år, ser ut som en helt vanlig kille och bor i en närförort till Stockholm. Han har från och till arrangerat klubbar sedan tonåren parallellt med vanliga dagtidsjobb som till exempel busschaufför. Hannes har använt och sålt illegala droger lika länge som han arrangerat klubbar. Oftast i liten skala, men då och då har drogbruket blossat upp i missbruk.
- Och ibland när jag har velat tjäna lite mer pengar har jag köpt in ett större lager ecstasy, säger Hannes. Kanske två- till trehundra tabletter åt gången. Jag behöver bara ringa ett samtal så har jag dem nästa dag.
Hannes behöver inte ringa utomlands. Tabletterna finns redan i Sverige och kommer oftast från Holland. Enligt Hannes tas de in genom bland annat MC-gäng. Många av de kontakter som Hannes skaffat har han fått ute på krogen och på sena efterfester. Därför känner han både medlemmar i MC-gäng, interner på svenska fängelser och folk som gått ner sig för långt i drogträsket.
- Jag var på begravning för några veckor sedan, en kompis som hade börjat injicera. Det började med att han tog allt mer kola, började göra inbrott. Han ville väl ha nya kickar.
Hannes fick själv behandling för drogmissbruk för några år sedan; genom så kallad familjevård för vuxna. Han fick bo hos en familj på landet i ett halvår.
– Det var bra för mig, förklarar Hannes. Jag bröt ihop helt enkelt. Det är så lätt att ta bara lite till. Man har lite kvar och så tänker man att jag ska bara ta det här också, sedan slutar jag. Men man bara fortsätter. Nu har jag bättre kontroll på det hela och använder bara droger under helgen. Och så har jag infört ett alldeles eget belöningssystem.
Istället för att köpa mer droger belönar Hannes sig själv på andra sätt. Han köper nya kläder, nya prylar och inredning till hemmet eller en ny skiva. Han tycker att systemet fungerar utmärkt och har också rekommenderat det till flera vänner som brottas méd samma problem. Hannes är, liksom många andra langare, mycket kritisk mot ravekommissionen.
- Jag kan förstå om samhället vill stoppa drogerna, säger Hannes. Man jag kan inte fatta att myndigheter inte förstår hur mycket skada ravekommissionen gör. Det handlar ju om en hel generation som förlorar förtroendet för myndigheterna.
Hur legitimt och rättvist ravekommissio-nens arbete än är så har de i vilket fall satt fart på langarnas uppfinningsrikedom. Ingen har numera sitt knark hemma. Man gräver ner det i skogen, bokstavligen talat. Man är inte påtänd på krogen. Säljer man knark så gör man det över en fika eller en middag. Och man använder sig av oregistrerade kon-tantkort i mobiltelefonerna.
- Och så ska man inte umgås med kända missbrukare eller använda sig av gamla förlegade kodord, fortsätter Hannes. Håller man inte huvudet kallt, utan börjar låta alla möjliga polare och bekanta springa i trapphuset och själv springer på alla sena fester och dealar knark så håller det inte särskilt länge. Det är också smart att ha något litet knep för att förvilla poliserna. Jag brukar köra homotricket. Jag spelar supergay och flörtar med poliserna och ber att få känna på deras batong. Då blir de helt kollriga och måste springa vidare.
Bland kodorden finns "videofilmen". Till exempel "Får jag låna en videofilm eller två?", "Var det en bra videofilm?" "Nej, den var rätt jobbig, lite svettig sådär." Och så vidare. Ecstasy har kallats för Erik, "Vet du var Erik är?", kokain för Kalle. Men kodorden byts snabbt eftersom även mobiltelefoner kan avlyssnas.
- Folk knarkar ju inte på rave längre, säger Hannes. Det har ravekommissionen sett till. Istället knarkar de hemma eller på riktigt hemliga fester utanför stan. Det finns hemliga fester, som man informeras om via Internet. Och så finns det riktigt hemliga fester som bara några hundra får reda på. Där går det riktigt vilt till.
För bara fem år sedan kostade en ecstasy-tablett 300 kronor i Stockholm. Idag är det inte svårt att få tag på en för 100 kronor. Förtjänsterna är ändå stora. Vinstmarginalen är ofta minst 100 procents påslag för knarkförsäljaren. Alltså är det en god affär för Hannes så länge han inte åker fast.
- Varför inte tjäna lite pengar på det hela, säger Hannes. Jag har ju alltid varit intresserad av droger. Även helt vanliga psykedeliska örter och svampar i skogen. Men man tjänar inga pengar på örter. Det är E, kola och syra folk vill ha. Mest E och kola, såklart. Och lite amfetamin ibland. Och gräs förstås. Hannes är medveten om att folk kan missbruka droger, men säger sig själv se till att inte sälja till någon som han tror missbrukar. Trots att en potentiell kund kan bli riktigt sur och förbannad händer det ibland att Hannes vägrar sälja.
- De brukar tacka mig efteråt, säger Hannes. Jag säger kanske "Gå och lägg dig", fast på ett vänligt sätt, "Du behöver inte ta hela tiden. Håll dig till festandet, det får räcka." Det brukar funka.
Om Hannes blickar framåt så ser han inte knarklangningen som en realistisk framtid. Det är bara något han vill göra vid sidan om. Att det skulle vara ballt att vara langare, som i någon amerikansk drogromantiserande videofilm, är inget Hannes håller med om. Det är ju bara knark, menar han. Inget särskilt, egentligen.
- Nä, nu är det riktigt bra tid att ge sig ut och plocka svamp, säger Hannes. Det har regnat som fan ett tag och så fort solen kommer fram så poppar de upp de små lila rack-arna. Man kan röra ner dem i honung för att slippa den fräna smaken. Fast jag tuggar dem som de är. ■
