Dyka i teaterns musikhav

De oskyldiga. Foto: F Roger Stenberg

”... Deep sea baby, I follow you. I, I follow, I follow you. Dark room honey ...” Som dånande vågor väller Lykke Lis mörka pop in över salongen under öppningsscenen i De oskyldiga, medan skådespelarna rör sig i Dorte Olesens hårda och mjuka koreografi.

I pausen diskuterar jag och mitt sällskap musik på teatern. En vän har just berättat att hon tror att hon slutade lyssna på musik när hon fick barn för att frihetslängtan som musik väcker är så stark att den kunde ha fått henne att lämna hemmet. Mitt sällskap undrar hur man i en teateruppsättning vågar gå ut så hårt med en så stark musikupplevelse, och riskera att publiken bara vill stanna i den. Tja, man vågar det om man är en regissör som kan hantera greppet (Jenny Andreasson) och om materialet i övrigt har rätt styrka (De oskyldiga är ett måste, spelas till den 28 december på Dramaten i Stockholm).

Det hörs mycket musik på stockholmska teaterscener just nu. En av alla vågade vägar till det teatern längtar efter och vill ge – kontakt, närvaro, förhöjning, starka upplevelser? Under oktober spelades Dö klubbdöden på Dramalabbet, en klubbmusikal om 1990-talspartymonstren James St James och Michael Alig, med queerperspektiv, guldlamé och musik av Lissi Dancefloor Disaster. Veckan efter den hade Necronomicon premiär på Elverket (till den 11 december), en skräckmusikal efter H.P Lovecraft med musik av Tiger Lillies och Alexander Hacke. Uppsättningarna har både sina storslagna visuella visioner och sina stora manusproblem gemensamt.

Men båda bjöd också på teatralt uttrycksfulla sånginsatser som påminde om hur vackert det kan vara när skådespelare sjunger. Just styrkan i den där uttrycksfulla teaterrösten har Pontus Stenshäll på Moment tagit fasta på i Ifigenia (till den 2 november) med musik av Simon Steensland, där gestaltningarna helt och hållet sjungs fram tills skådespeleriet bildar ett vaggande musikhav. Vågar du dyka ner?

Bäst just nu

1. Vår klass

Teater Galeasen, Stockholm, till och med den 2 december

Tio teaterröster som vägrar lämna mitt inre. Tio röster från den polska byn där halva befolkningen 1941 mördade den andra halvan, den judiska. Natalie Ringlers uppsättning av Tadeusz Slobodzianeks pjäs är en av årets viktigaste. Det är inte första gången den vanliga människans ondska gestaltas på scen – scenkonsten lånar sig tacksamt till sådana undersökningar – men sällan har jag sett det så naket och komplext. Det är osentimentalt, men tårarna rinner. Pjäs, regi, scenrum, ensemble – allt samspelar och drabbar, och får det att handla om oss i dag.

2. Jag ringer mina bröder

Stockholms stadsteater, till och med den 18 december

Det här handlar också om oss i dag. Det är andra gången i år som Farnaz Arbabi regisserar Jonas Hassen Khemiris pjäs och det är som om hon tar sig nya komiska friheter med texten. Jag ryggar först för det farsigare tonfallet, men scengeniet Shima Niavarani får det att fungera. Där kan vi snacka teaterröst.

3. Mannen utan riktning 

Moomsteatern, Malmö, premiär den 9 november

Teatern som ger sin publik scenkonst med bonusen att ”våra skådespelare under sin yrkesidentitet har en funktionsnedsättning” presenterar ännu en uppsättning av de konstnärliga ledarna på Varietéteatern Barbès. Denna gång handlar det om Dantes resa i Den gudomliga komedin.

4. Fröken Julie

Studion, Göteborgs stadsteater, till och med den 23 november

Jag är nyfiken på hur skickliga Nina Zanjani spelar Julie, och på hur Emil Graffman har uppdaterat August Strindberg.

5. Out of Mind

Göteborgsoperan, till och med den 17 november

Också nyfiken på att som publik få vara med på scen när Göteborgsoperans Danskompani dansar verk av Richard Siegal och Hiroaki Umeda.