Döskalle & Mästerligt möter Liv Strömquist

betyg: 1 Det här med att du har blivit vigselförrättare... är det inte bara ännu ett sätt för dig att stå i centrum?

– Ja, det kan man säga. 
 

 Säger du ”serier” eller ”grafiska noveller”?

– Serier. Vissa har kallat böckerna grafiska romaner, men jag tycker det är fiktiva berättelser med fiktiva personer, vilket inte stämmer in på mina serier.   

 Hur ser du på kritiken som riktats mot dig om att dina serier skulle vara cis-sexistiska? 

– I grunden tycker jag det är en viktig fråga och att kritiken gjort att jag lärt mig saker jag annars inte förstått. I det senaste albumet har jag försökt jobba rätt mycket med att inte vara cis-sexistisk, till exempel inte koppla ”fitta” och ”mens” till ”kvinna”. Jag har förståelse för att folk önskar att jag borde vara ännu mer radikal, men jag tycker inte det stämmer att jag har varit helt blind för det perspektivet.

betyg: 6 Står du på toppen av din karriär nu?

– Det är svårt att veta. Jag känner att jag successivt sålt mer böcker, och jag tror intresset kommer dippa i framtiden. Då gäller det att hitta nya sätt att säga intressanta saker på.  

 Du har blivit kallad en liten katederfröken med folkbildarambitioner. Vad skulle du arbeta med om du var tvungen att byta bana? 

– Kallskänka i kök – baka bröd, göra sallader, inte svåra grejer, men ändå varierat och man får jobba med händerna men utan kockansvar. Det kan jag tänka mig att jobba med om det börjar gå kasst. 

 Vilken är den mest rättvisa kritik du fått?

– Jag tycker kritiken om att jag har varit cis-sexistisk i vissa fall är berättigad, den stämmer och har varit en ögonöppnare för mig. Den typen av aktivism har inte många år på nacken, och har varit ett ganska förbisett perspektiv i den feministiska rörelsen. 

 Är det inte i lataste laget att ge ut en bok där ni svarar på poddlyssnares frågor? 

– Nej, för vi svarar på nya frågor. Det vore mycket latare att ge ut en podd där vi endast skrivit av grejer som redan sagts i podden. Men vi gör nytt material vilket innebär mycket jobb! 

 När Timbuktu höll ett tal om antirasism var du snabb med att kritisera. Är det verkligen upp till dig att bedöma en svart mans antirasistiska kamp?

– För det första handlade kritiken inte om Timbuktus antirasistiska kamp, utan mer om reaktionerna på talet, och vad det säger om tiden vi lever i. Jag tycker att det måste finnas ett politiskt samtal, som inte bara handlar om talaren, utan om vad som sägs, alltså om ideologi. Jag tycker det är en ganska märklig ståndpunkt att politiska åsikter enbart kan legitimeras eller försvaras utifrån subjektspositioner. Sedan kan jag hålla med om att det är onödigt och störigt av mig att just gnälla på Timbuktu, när världen är full av extremt mycket värdare grejer att klaga på, men till mitt försvar kan jag säga att jag gjorde det cirka en och en halv minut i en podd för mycket länge sedan. 

 När kan vi förvänta oss din seriebok om prostatan och penisen?

– Björn Ranelid frågade mig exakt samma sak för ett tag sedan. Anledningen till att jag gjorde en bok om fittan är för att det finns en könsmaktsordning som gör att den är mindre uppmärksammad. Jag tänker att någon annan kan göra en bok om penisar och prostator. 

 Du ägnade hela ditt sommarprat i P1 om att prata om mens och du har skrivit en 40 sidor långa mensserie. Vad fascinerar dig mest?  

– Jag är mest intresserad av mens i samhällsperspektiv, jag kände att det var en lucka i historien, mensens roll för olika samhällen. Jag visste inget om det förrän jag började läsa på.  

 Du använde Liza Marklunds deckare Sprängaren som toapapper i en mexikansk djungel. Hur kom det sig?  

– Jag var fredsobservatör i en by i södra Mexiko. Jag hade glömt att ta med mig toapapper och skulle vara där i en månad. Då krävde nöden den. 

 Valde du mellan olika böcker? 

– Nej, jag hade bara den. Det är också den enda deckaren jag läst. 

 Är det nödvändigt att kunna rita för att teckna serier?

– Absolut inte, det viktiga är att du kan berätta något med bild och text. Du kan klippa ut bilder ur tidningar eller liknande om du inte kan rita alls.  

 Du älskar att läsa skvallertidningar. Varför? 

– Gör inte alla människor det? Är det inte en rest från ett gammalt bysamhälle att vara intresserad av andra människors privatliv, och jämföra med sitt eget? Jag är särskilt förtjust i den norska kungafamiljen, Märtha-Louise och Ari Behn är ett roligt par. Märtha-Louise kurs i hur man kan prata med änglar är intressant.  

 Hur kändes det att gå från att göra konst för en liten grupp likasinnade till att skriva en pjäs för Dramaten, med vissa av dem du tidigare kritiserat i publiken?

– Det känns som ett stort skifte. Jag är väldigt tacksam över att jag får jobba så mycket, vilket jag nog inte skulle kunna om jag hade en smalare publik. Det är begränsande eftersom dialogen låter annorlunda när jag inte längre är en underdog som kritiserar, utan någon från en högre höjd, en scen.  

 Påverkar det ditt manusskrivande? 

– Inte när jag skriver om stora strukturella samhällsproblem, men däremot om jag gör personangrepp. Det kan kännas lite väl hårt om jag vet att publiken är stor.  

 När får vi se Liv-samlarfiguren?

– Aldrig!