Döskalle & Mästerligt möter Lena Sundström

Redaktion 11:28 8 Nov 2011

 

Lena Sundström är journalisten som retar gallfeber på främlingsfientliga landet runt. Döskalle & Mästerligt slog sig ner i soffan och var allmänt obekväma.


Med 13,6 procent hamnade du på tredje plats i Flashbacks ”Årets moralpolis 2011”-omröstning, efter Aftonbladet och Beatrice Ask. Hur pass moraltantig är du? 
– Det beror helt på vad det handlar om. Är det främlingsfientlighet är jag en glad moraltant, men om det handlar om att vara moralisk när jag lever privat är jag inte lika farlig.

På samma forum hamnade på andra plats i omröstningen ”Årets mest inkompetenta journalist”.
– Tidigare var jag tvungen att gå in och titta bara för att ha koll på säkerhetsläget. Men sedan jag började på TV4 håller de koll åt mig. Teater Galeasen hade en grej där män i kör läste upp olika Flashback-trådar och sa ”vi håller på så länge publiken orkar”. Och då blev det så tydligt hur icke-konstruktivt och ledsamt det är med den delen av Flashback. Allra mest för de som hänger där. Men för mig är inte sådana listor någon överraskning. Jag vet att jag är en av de mest avskydda personerna i Sverige för de här grupperna, och det tar jag som en komplimang.

Har samhällsklimatet förändrats sedan SD kom in i riksdagen?
– Ja, det började väl så smått innan de kom in. Det har dock inte förändrats så mycket som det gjorde i Danmark under åren Dansk Folkeparti hade ett sådant enormt inflytande. Men man kan till exempel märka förändringen i debaclet om huruvida oppositionen skulle stå tillsammans med Sverigedemokraterna eller inte under partiledardebatten. Man kan tycka att det är en bra eller dålig förskjutning, men det är en förskjutning jämfört med nittiotalet. Då lottade man fram var Ny demokrati skulle stå och när Bengt Westerberg i protest lämnade SVT:s valvaka hyllades han som en hjälte. Man kan också märka tydliga förändringar i hur etablerade tidningar ibland skriver om Sverigedemokraterna. Först kallade man dem för ett rasistiskt parti, sedan för ett främlingsfientligt parti, sedan för ett invandrarkritiskt parti och nu för ett invandringskritiskt parti. Och då påskiner man att de står för något annat än vad de gör och det är bullshit, det är bara att läsa deras partiprogram.

Rapporterar medier rättvist om Sverigedemokraterna?
– Jag har alltid sagt att jag inte är konsekvensneutral inför Sverigedemokraterna. Jag kan inte vara konsekvensneutral när det handlar om människors lika värde, där tar jag ställning – det är min plikt som journalist. Finns det ett parti som inte tror på människors lika värde, måste jag vara kritisk mot det. Jag kan känna att jag är en av få som är tydlig med var jag står. Jag kan se att man inom media säger att man är konsekvensneutral och hävdar att man inte bryr sig om SD kommer in i riksdagen eller inte, eftersom det inte är ens uppgift som journalist. Men när SD sedan kommer in i riksdagen säger man ”vad gjorde vi för fel?”. Det vittnar om att de inte alls är neutrala och den typen av oärlighet tror jag kan gynna Sverigedemokraterna. Man måste ju ge SD att de är väldigt tydliga och ideologiska och det enda sättet att bemöta det på är att själv tydligt stå upp för de ideal man tror på.

Hur många brev i din inkorg består av hatmejl?
– Det är olika och det blir jättepucklar när jag har gjort något speciellt. Det svåra är att de kräver svar på frågor, men att de är totalt anonyma. På Twitter kan du sitta och prata med en profil som har ett ägg som symbol, noll följare och som inte själv följer någon. Hur mycket ska du ta debatten med den typen av människor? När det handlar om seriösa frågor försöker jag svara, men jag hinner tyvärr inte alltid.

Vad säger du till dem som menar att du i din bok Världens lyckligaste folk generaliserar danskar på samma sätt som du menar att danskar generaliserar invandrare?
– Jag säger att det är fel och att det är motsatsen till det jag ville. Jag tyckte att bilden av Danmark hade blivit väldigt svart och vit, det var ”det rasistiska Danmark” med Pia Kjærsgaard som halvt galen i spetsen. Det var en bild av att danskarna var tokiga och att det inte rörde oss, men jag tyckte att det var intressant att visa att ett parti som ligger stadigt på 13 procent kan vinna makten och opinionen. I boken är det två som röstar på Dansk Folkeparti och jag har med en intervju med en politiker från det partiet, men alla andra människor jag intervjuar, och det är många, är fruktansvärt kritiska till utvecklingen. Så trots att det fanns en majoritet som var kritiska lyckades Dansk Folkeparti ändå, och jag ville visa att det kan hända även i Sverige.

Finns det saker ”man inte får säga i det här landet”?
– Oh ja! Man ska till exempel inte säga att man ska våldta Prinsessan Madeleine om man vill ha fler gig. Hela diskussionen om att man är politiskt korrekt är så dum eftersom vi censurerar oss själva varenda dag. Vi säger inte samma saker i en tv-studio som vid vårt köksbord. Och vi skriver inte samma sak i en tidning som vi skriver i ett sms till en polare. Det kan man ju kalla för censur om man vill, men man kan också kalla det för ett slags ansvarskännande. Och att man förstår att man når så många fler och har större makt om man skriver för en tidning eller uttalar sig i en stor tv-kanal. Att man ska få säga precis vad som helst, när som helst, var som helst, handlar inte om yttrandefrihet.

Hur ofta googlar du dig själv?
– I början gjorde jag det när jag hade varit med i något sammanhang, men nu för tiden gör jag det inte alls. Jag började på Metro 1999 och då kunde vi ha 500 nätkommentarer på en krönika utan att det var en enda rasistisk. Nu ser klimatet annorlunda ut.

Hur tröttsamt är det att tvingas lyssna på din mans svennejazz?
– Jag måste ju invända direkt mot benämningen. Jag är inte trött, alls. Jag älskar svensk musik, allt från Säkert!, Anna Ternheim och Loney, Dear till Håkan Hellström, Olle Ljungström och Bo Kaspers Orkester. Men vi lyssnar ju inte på Bosses musik där hemma så ofta. Om jag går på ett kafé med en polare och det spelas Bo Kaspers Orkester på radion kan man ju ibland också känna ”får jag aldrig vara ifred?”. Men jag älskar Bosses låtar och jag tycker att de fortfarande håller och betyder något för mig.

Hur trött är Bo på att snacka Sverigedemokraterna med dig? 
– Sjukt trött! Eller, jag pratar inte Sverigedemokraterna hemma, men jag pratar politik. Och det kan väl bli lite mycket. ”Måste det vara en debattsoffa så fort du öppnar tidningen, kan du inte bara läsa den?”, kan han väl säga ibland.

Har du i ditt professionella liv gjort något som du sedan tänkte ”fan, där hade jag fel!”?
– Oh ja! Men man har ju en förträngningsförmåga som är fantastisk. Det är lite känsligt eftersom det ofta är fler människor inblandade. Det var ett tillfälle där en reporter hade lovat de som blev intervjuade att de skulle ha rätt att bestämma vad som skulle komma med. När det sändes var allt väsentligt borta, och reportaget blev obegripligt. Så jag har lärt mig att man kommer längst med tydlighet. När jag jobbade med Världens lyckligaste folk och Dom kallas rasister var jag helt öppen med var jag stod. Jag var också väldigt rak med att säga ”säg ingenting som du inte kan stå för, för jag kan inte ge dig någon kontroll över materialet”.

Vill du vara kändis?
– Ibland. Det handlar väl om någon slags grundläggande bekräftelsegrej. Redan under skoltiden tyckte fröken att jag ställde för många frågor när vi var på studiebesök. Och för mig har det aldrig varit jobbigt att vara adopterad, jag tycker att det skulle vara jättejobbigt att bo i ett land där alla såg ut som jag. Då skulle jag smälta in, vilket jag inte är så bra på. Men visst finns det sidor som inte är roliga med att vara känd. Det är så häftigt att möta människor som kommer fram och snackar och som aldrig hade gjort det annars, sedan är det lite jobbigare med de här anonyma aggressiva som söker kontakt på annat sätt.

Vad röstar du på?
– Det här är svårt. Min första krönika i Aftonbladet handlade om att jag tycker att det är dåligt att ingen berättar vad de röstar på. Inte artister, inte Babben Larsson och inte journalister. Det finns journalister som stolt berättar att de inte röstar över huvud taget, för att de är så rena och objektiva. Det blir konstigt eftersom mycket av vårt jobb går ut på att få folk att engagera sig i samhällsfrågor. Att gå och lägga en lapp i en låda var fjärde år väger lätt, det finns betydligt mer problematiska lojaliteter. Men – jag kan inte tala om vad jag röstar på idag, jag får inte. Däremot kan jag säga att jag alltid kommer att rösta, det är det finaste vi har. Och jag kommer alltid att granska makten.

Team Quetzala eller Team Blondinbella?
– För mig är det där som Duffy kontra Amy Winehouse eller Spara kontra Slösa från den enormt moraliska tidningen Lyckoslanten där Spara hade blont lockigt hår och jämt var snäll och glad medan Slösa hade rakt, stripigt hår. Jag är Team Quetzala.

Varför?
– Jag måste alltid känna med det som är lite öppnare och lite sårigare. Det kanske är fel av mig, men sådana som Blondinbella, Duffy och Spara klarar sig alltid och då står jag hellre på den andra sidan.

Har du gått hos psykolog någon gång?
– Haha, jag har precis börjat. Jag har gått två gånger och redan sitter jag och pratar om det i Nöjesguiden. Det känns så jävla Woody Allen-parodiskt och är superläskigt. Jag är jävligt ointresserad av att prata om hur jag var när jag var 13 eller hur jag kände när jag fick barn och därför är det svårt att sätta mig hos psykologen och prata om mig själv. Jag är en skitdålig bordsdam, är dålig på small talk och vill helst prata i ämnen. Är jag på ett bröllop och hittar någon som jag kan snacka Rwanda med är det jättebra, men att chit-chatta i allmänhet är jag jättedålig på.

Blir du fortfarande skrämd av kvinnliga bloggare?
– Ja. Det handlar inte bara om bloggare, jag blir lite skrämd av kvinnliga månadsmagasin också. Jag satt på ett fik häromdagen där det var två tjejer som under en halvtimme bara pratade om sig själva. Det var som två jävligt ointressanta monologer. Jag har som sagt aldrig fungerat så. Jag älskar nörderi och hittade en sajt häromdagen som hette Internet Movie Cars Database, där man kunde söka på till exempel Volvo och få upp alla klipp som en Volvo-bil har varit med i. Det är det jag tycker är skithäftigt med internet, det finns specialkunskaper inom de mest konstiga områden, och jag tycker att det är jättesynd att så fort en bloggare ska vara med eller pratas om i media är det någon ”tjejbloggare” som bara pratar om vad hon åt till frukost, vad hennes väninnor sa och vilken tröja hon köpte. Sedan vill jag poängtera att det finns väldigt många bra kvinnliga bloggare, de som skrämmer mig är den här klyschiga bilden av kvinnliga bloggare som bara skriver om mode och sig själva.

Vad har du för fördomar?
– Jag har ganska många. Jag kan ha, eller har haft, fördomar mot väldigt religiösa människor. Jag som är en sådan logisk människa som vill kunna logiskt diskutera mig fram till varför saker ser ut som de gör, upplever att det blir så otroligt fast, att det inte går att ha en diskussion. Och jag upplever att många sverigedemokrater är religiösa i sin övertygelse, den bygger inte på logik och landar i något slags ”så här är det”. Sedan har jag också fördomar om stekare. Vi har fördomar om precis allting, det är så vi hanterar vår verklighet. Kampen är att hela tiden föra en dialog med sig själv och tänka på hur sanna de här fördomarna egentligen är och vad det säger om folk på individplan.

Är vissa fördomar värre än andra?
– Ja, det är alltid värre med negativa fördomar. Det finns många ”positiva” fördomar, men de drabbar ju inte människor på samma sätt. Men fördomar handlar alltid om att någon tar ifrån dig rätten att bli sedd för den du är, att bli sedd som individ.

Vilket är ditt bästa skämt?
– Vissa polare brukar skämta om att de har ett partyskämt som alltid funkar, men jag har nog inga färdiga one liners. Trist!

Fast det kanske bara är bra?
– Jag tycker alltid det är svårt att komma ihåg roliga historier. Och det slutar att vara roligt i samma sekund som man säger ”nu ska jag berätta något roligt”. Det låter töntigt, men jag tycker att jag har varit väldigt rolig i mina krönikor, när jag tar något allvarligt och kopplar ihop det med något annat. Men som person är jag inte så rolig. Jag är roligast när jag skriver, vilket gör att jag älskar uppfinningen sms – för mig har det öppnat ett helt nytt socialt liv.

Du har fått en del fina priser. Är det viktigt?
– Ja, det är jätteviktigt för att det väger upp för de arga människorna. Men också för när man till exempel är klar med en bok och känner ”aldrig, aldrig, aldrig i helvete att jag ska göra det här igen!”. När man skriver böcker är man så konstig, asocial och lägger ner för mycket tid och pengar. Det är väldigt ensamt. Och de böcker och dokumentärer jag gör är ju inte kioskvältare, därför blir priserna viktiga. I Danmark fick folk priser för att de skrev saker om Dansk Folkeparti som de några år senare blev totalt häcklade för, eftersom samhällsklimatet hade glidit iväg. Så priserna sparar jag för regniga dagar. De betyder jättemycket nu, men de kanske kommer att betyda ännu mer om fem år. 

Skulle du kunna tänka dig att adoptera?
– Absolut! Jag tänkte göra det först, för att på något sätt ge tillbaka. Men när jag började titta på hur man skulle gå tillväga, alla dessa myndigheter och att man skulle bli synad, insåg jag vilken krokig väg det var. Så jag tog den bekväma vägen.

Vad ska det stå på din gravsten?
– Då kommer vi tillbaka till Bo Kaspers. ”Dansa på min grav”, kanske. Något som vänder sig till mina barn och som handlar om att våga sätta sig upp mot makten och inte bara marschera på led och böja nacke. Att vara rebell i det lilla och det stora.
 

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!