Foto: Emil Jönsson
Eric Amarillo är mest känd för listettan Om sanningen ska fram, men är också ena halvan av house- och popduon The Attic. Den 28 september släpps debutalbumet som soloartist och Döskalle & Mästerligt var tvungna att ta reda på vem mannen som skapade årets sommarplåga egentligen är.
Vilken planet kommer du ifrån?
– Förmodligen Venus, vilket antagligen förvånar dig. Jag har lite svårt för män generellt, jag tycker att de är trollaktiga. Jag älskar kvinnor och någonstans önskar jag att jag vore en kvinna. Jag har ju väldigt mycket kvinnliga sidor inom mig. Jag gillar Barbara Streisand, kläder, musik, konst, jag dricker inte öl och jag gillar inte fotboll.
Skulle du beteckna dig själv som en cyniker eller en romantiker?
– Jag är nog en ganska cynisk romantiker, om man kan vara det. Det här var ju en seriös fråga, jag blir nästan lite ledsen. Jag vill se mig själv som en romantiker, men jag är ju inte det för jag är jävligt cynisk.
Om sanningen ska fram, har du fått ligga något i sommar?
– Ja.
På grund av låten?
– Nej. Eller vissa kanske, men jag vill inte se det så. Jag hoppas att de älskar mig för den jag är.
Vilket är det ultimata mästerverket, utöver ditt eget? Boten Anna eller Crazy Frog?
– Haha nej, jag tänker inte välja någon av dem. Jag lyssnar inte på popmusik överhuvudtaget – och det där är inte ens popmusik. Det där är pekoralmusik.
Vad är det som har gjort just Om sanningen ska fram till en sommarplåga? Vad är hemligheten?
– Ärligheten. Att det är på riktigt. Jag tror att folk är trötta på sommarplågor som är spekulativa och det här är inte spekulativt. Det här är verkligen gjort på riktigt, från hjärtat, och det tror inte folk eftersom det är satt i en kostym som är kommersiell popmusik.
Ångrar du att den blev en sådan hit? Att den fick just epitetet ”sommarplåga”?
– Nej, jag tror att det är en skitbra öppning, för folk kommer att fatta att det inte är en one-off-grej nu när albumet kommer.
Är det synd om män?
– Det är synd om människan. Vi är fast i så mycket förutfattade meningar om vilka vi ska vara och vad vi ska leva upp till. Rent generellt är det kanske mer synd om män eftersom vi är så dumma, har så svårt att uttrycka oss och få fram känslor. Och sedan är mannen så ful också.
Vad är det bästa med ditt liv just nu?
– Det är väl att jag får kommunicera ut mina tankar och att folk lyssnar på vad jag säger. Det är väl alla kreatörers dröm, att man får kommunicera. Men om det väger upp, äh, det låter så jävla deppigt, skit i det. Jag har så mycket mörka sidor i mig så jag vet inte riktigt vad som är bra.
Kommer någon att komma ihåg dig om två år?
– Det är jag ganska övertygad om. Om inte annat så kommer min mamma att göra det.
Vad ser du för potential internationellt?
– Jag har ju redan en karriär internationellt. The Attic har ju varit stora och jag har gjort massor av instrumental musik som jag precis har släppt och som går skitbra, men det är ju ingen som vet det i Sverige. Men mitt svenska projekt går skitbra i Norge och Danmark.
Bråkade du någonsin med icke-hunken Michael Feiner om vem som skulle vara ansiktet utåt i The Attic?
– Vad kallade du honom? Nej, vi har bråkat om i princip allt tror jag, men inte det där. Jag har ju aldrig lockats av tanken att vara en offentlig person.
Men ändå har du blivit det.
– I efterhand ser jag ju att jag är en person som är enklare att både störa sig på och älska, eftersom jag säger så himla många saker som är både fel OCH rätt. Och sedan känner ju folk igen mig, så förmodligen är jag en jättebra offentlig person.
Hur gammal hade du velat vara?
– Jag bryr mig inte om siffror. Jag ska bli 2 000 år.
Tar du någonsin av dig kepsen?
– Ja, ibland. Men inte offentligt, folk känner igen mig i keps och de här glasögonen. Det är ju en tanke precis som Beatles hade ett koncept.
Om du var superhjälte, vilken kraft skulle du ha?
– Det hade ju varit väldigt fint. Undrar om inte Jesus var en superhjälte? Jag tror ju inte på att han har funnits i och för sig, men han är ju lika verklig som Stålmannen, så jag tycker nog att Jesus var den ultimata superhjälten som kunde frälsa världen från ondo.
Om du skulle dö hemma, hur lång tid skulle det ta innan någon skulle upptäcka dig?
– Någon skulle märka det ganska fort, faktiskt. Jag har en granne som knackar på typ varje dag, han är jätteskön. Visst är jag singel i stan, men jag har fortfarande vänner.
Vad ska det stå på din gravsten?
– Jag skiter nog i vad som står på min gravsten, jag tror inte att jag vill ha en. Dör man så dör man, jag tycker att det är nuet som gäller.
I en intervju med DN i juni berättar du att det är främst tjejer som har visat uppskattning för att du ”säger som det är”. Hur känns det?
– Ja, det känns ju bra, men faktum är att jag blir ännu gladare när det kommer fram killar som har förstått den låten. Då känns det som att man har nått fram till dem som borde förstå det. Tjejer är smartare och jag visste att de skulle förstå, så när män kommer fram och har analyserat det på rätt sätt blir jag riktigt glad.
Sker det ofta?
– Jodå, jag får höra mycket bra från dem. Däremot får jag minst tre mejl per dag från bittra snubbar som inte har förstått någonting och skriver idiotgrejer och skickar med en analys av min text som bara skriker ”du är dum i huvudet”. Så jag blir ju väldigt glad när det kommer fram folk som tackar mig för texten och tycker att jag är smart. ■
Solodebuten Eric Amarillo släpps den 28 september.
