Det ligger förändring i luften: Ett uppror – The Transgender Version

12:49 24 Mar 2014


Bild från pjäsen.

Trots att kampen för jämlikhet går framåt på många andra fronter tystas transpersoners röster i samhället. Aleksa Lundberg vill ändra på det.

Hon är utbildad skådespelare och har turnerat genom landet med sin självbiografiska pjäs Infestus. Som regissör av premiäraktuella pjäsen Ett uppror – The Transgender version, underrubrik "ett teaterexperiment med mänskliga rättigheter i fokus", vill hon belysa olika aspekter av livet som transperson. Från början var pjäsen en version av klassiska Jungfruleken, men nu har den alltså fått ett nytt namn. Här berättar regissören om att inte passa in någonstans, att göra konst av erfarenheter, och en ljusare framtid.

Vad handlar Ett uppror
 om?

– Från början var tanken att spela Jean Genets Jungfruleken från 1947 och byta ut den klasskritiska tematiken mot kritik mot dagens samhällssystem, som diskriminerar utifrån kön. Efter att ha repat nästan fem veckor av åtta förstod jag att min konstnärliga ambition inte höll hela vägen. Vi sa väldigt lite om transpersoners situation idag.
Jag slängde Genets pjäs i papperskorgen och skrev min egen. Det har resulterat i en nyskriven föreställning som helt bygger på mina erfarenheter som transkvinna och ensemblens historier av att vara människa idag. Vi visar till exempel prov på en vanligt förekommande situation transkvinnor ofta hamnar i när vi blir uppraggade på krogen eller raggar själva, och ger tydliga besked till politikerna om vad som måste göras för att inkludera transpersoner som fullvärdiga samhällsmedborgare.

 

Vad vill ni belysa med föreställningen?

– Vi behöver prata om det faktum att transpersoner inte anses existera i det samhällssystem vi har idag. Transpersoner finns inte inskrivna i hetslagstiftningen trots att just transpersoner är den grupp som är mest utsatt för hets av alla grupper inom hbtq-paraplyet. Vi har också ett samhällsproblem när transpersoner ska registreras som föräldrar; om en transkvinna är sitt barns biologiska far finns inget sätt att registrera transkvinnan som förälder på ifall hon bytt juridiskt kön. Kvinnor ska ju inte kunna bli pappor. Men idag existerar kvinnor som är biologiska fäder och män som är biologiska mödrar. Vidare har vi som tvångssteriliserats när vi genomgått könskorrigerande behandling inte blivit ersatta för den myndighetsutövande kränkning vi utsatts för.
Är vi inte den vita cis-mannen förväntas vi antingen vara hans komplement vars uppgift är att tillfredställa hans behov, eller den som är från cis-mannen avvikande och då förpassas till den samhälleliga marginalen. Denna struktur som förtrycker efter biologisk könstillhörighet måste vi montera ned och istället bygga ett samhälle där kärleken står i centrum och alla människors okränkbara värde är en självklarhet. Vi kommer att nämna några av de politiska lösningarna för att hamna där i föreställningen.

 

Pjäsen bygger delvis på dina egna erfarenheter som transkvinna. Hur är det att göra konst av?

– Befriande! Jag har varit så oerhört rädd för vad jag kan säga och inte i det offentliga rummet när det kommer till det faktum att jag är transkvinna. Jag tror att beslutet att helt skippa Jean Genets klassiker och istället göra mina livserfarenheter till pjäs var det avgörande steget att ta för att känna att hela jag får finnas med. Teatern i Sverige slåss fortfarande mot traditionella föreställningar om vad kön är. När jag sökte till scenskolan blev jag diskriminerad vid upprepade tillfällen på flera av skolorna då de ansåg att transpersoner inte hade en plats att fylla i det svenska teaterlivet.
Men nu har jag rätat på ryggen och står stadigt, som Genet uttrycker det i originalversionen av Jungfruleken
. Det är dags att teater-Sverige en gång för alla gör plats för transpersoner på de professionella scenerna och scenskolorna. We’re here, we’re trans, get used to it! Därför är det viktigt att göra konst av just de erfarenheterna jag har, som transkönad scenkonstnär, dramatiker och regissör. Och det känns oerhört befriande. Jag kan andas igen.

 

Den aktuella filmen Dallas Buyers Club, där en transkvinna spelas av Jared Leto, har blivit hårt kritiserad för att inte låta faktiska transkvinnor synas. Hur har ni valt ut skådisar till pjäsen?

– Jag har slagits mycket i mitt eget huvud med den här problematiken. Eftersom scenskolorna haft den inställning de haft gentemot oss transpersoner finns det inte alltför många transkönade scenkonstnärer med scenskoleutbildning att tillgå. Jag är den enda transperson i Sverige jag känner till som till slut lyckats komma in. På Norges motsvarighet till scenskolan vet jag att fantastiska transkvinnan Juli Apponen är student. Så det rör på sig, om än långsamt. Därför valde jag att casta skådespelare som är väl insatta i genusfrågor, men endast en av dessa har själv identitet som trans.
Anna-Karin Håkansson spelar transkvinna trots att hon i verkliga livet är cis-kvinna, och hon nämner ibland att det känns problematiskt att utge sig för att ge transpersoner utrymme och så står hon där i en transkvinnas ställe. Såhär efter casting-processen tänker jag att jag nog lite för lätt halkade in i det traditionella tänket av vad en skådespelare är eller behöver vara: scenskoleutbildad med klassisk teatererfarenhet från de professionella scenerna. Jag misstänker att transpersoner som själva sysslar med scenkonst kommer ge sig till känna och sticka hål på min snäva mall om vad en skådespelare är. Det rör på sig, och går långsamt framåt, även inom mig. Självklart ska vi transpersoner få vara en röst i vår egen kamp. Jag är dock kär i min ensemble och vet att vi gör en föreställning som kommer göra skillnad.

 

Trots att sexism och rasism diskuteras flitigt idag är transpersoners rättigheter fortfarande i stor utsträckning förbisedda. Finns det något enkelt svar på varför?

– Transpersoner har strukturellt diskriminerats i de flesta kamper för jämställdhet. Vi har inte ansetts passa in någonstans riktigt. När Stonewall skedde 1969, och de homosexuella började slå tillbaka när polisen gjorde razzior på gayklubbar för att "knacka bög" och gick ut på gatorna med parollen "we're here, we're queer, get use to it”, lät man transpersonerna stå kvar ute i kylan. Transpersonerna ansågs vara alltför avvikande för att kunna anpassas till ett annars heteronormativt liv. När de homosexuella började klättra uppåt från samhällets absoluta botten var det viktigt för just den kampen att inte förknippas med det radikalt avvikande i transkampen. "Han ska väl vara man fast han är bög." I New York efter Stonewall förekom det skyltar utanför gayklubbar där det kunde stå att "transor" inte var välkomna.
Jag kände av det förtrycket här i Sverige när jag som 16-årig drag queen gick på gayklubb. En man kom fram till mig och kallade mig för psykiskt störd.  Jag blev snart varse att jag som transperson inte hörde hemma ens i gayvärlden. Transpersoners totala utanförskap i samhället ser jag som anledningen till att jag till en början ville vara hemlig med min bakgrund. (Jag har dock aldrig helt gömt undan mitt förflutna. Det har alltid känts behövligt för mig att kunna prata om min könskorrigering bland människor jag kallar mina vänner.)
Första gången jag själv märkte av en förändring i denna attityd var 2011, då Stockholm Pride bjöd hit "den gravida mannen" Tomas Beatie. Media uppmärksammade händelsen  först som en sensation, för att snart förstå att det fanns en samhällelig problematik bakom sensationen. Att transkampen snarare är en fråga om demokrati och mänskliga rättigheter än en sensationell nyhet. Det var första gången jag kände "oj, det ligger förändring i luften".

 

Syns någon ljusning?

– Idag ser det mer ljust ut än någonsin från mitt sätt att se på saken. Transpersoner syns mer och mer i det offentliga och vi stöttar varandra idag istället för att hålla näsan ovanför vattenytan var och en på eget håll. Transrörelsen blir tydligare och mer organiserad. Många feministiska rörelser har också börjat se hur transfobin hänger samman med det patriarkala kvinnoföraktet. Att vi spelar Jungfruleken och vågar ta upp tid och plats för att öppet kämpa för transpersoners mänskliga rättigheter är också ett bevis på att vi är på väg in i en ny, och ljusare, framtid. 

"Ett uppror – The Transgender Version" sätts upp av Unga Tur och spelas på Teater Tre i Stockholm, med premiär den 5 april. Läs mer här!

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Annons