–Jag har aldrig hört talas om något band där precis alla är lika gamla och har lärt känna varandra i skolan. Det brukar alltid vara någon basist som är typ fyra år äldre. Tror du att det är negativt för oss?, undrar Karl Sundström som är sångare i Ram Di Dam.
När Nöjesguiden når honom står han på en studentmottagning och sippar champagne. Inte sin egen mottagning, gudbevars, han och resten av bandet tog studenten redan förra året – från det Schillerska där de sammanstrålade från Majorna och Haga och satte ihop sitt första coverband.
–Det var när Hugo Welther kom med, någon gång halvvägs igenom ettan på gymnasiet, som vi började lyckas skriva egna låtar. Vi hade försökt innan, men det blev verkligen inte bra. Men Hugo tillförde inte bara ett sound med sin discobas mitt i gitarrlarmet och popviljan, han hade också med sig en skicklighet som fick det att lossna.
MySpace-sagan om att bygga en bas av fans innan etablerad media hittar fram var nästa steg för Ram Di Dam. På gott och ont.
–Folk började gilla oss och komma på våra konserter långt innan någon auktoritet ens hade nämnt oss. Det trivs vi med, men det innebar ju också att publiken fick uppleva våra allra första stapplande steg. Så var det nog inte förr, då hördes man inte förrän man var ”färdig”.
Idag är er publik både lojal och engagerad. På MySpace finns sceninvasioner dokumenterade.
–Göteborg är en rätt liten stad, med en liten krets som kommer till de flesta ställen och ser de flesta band. Men det är en jävla pepp, och det tycker vi är skitkul. När vi spelar i Stockholm är det svårare, även om det är klyschigt att säga, men i Malmö förra veckan var det ett jävla ös. Jag tror inte att de som var där kände till oss, men man kunde se att de reagerade på oss.
I er pressrelease talar ni om er Ram Di Dam-satsning. ”Det finns ingen B-plan”.
–Äsch, det är lite hårdraget. Vi är ju inga lallande idioter som enbart kan spela musik, även om vi alltid kommer att göra det, i någon form. Men Ram Di Dam har kommit långt, och det ska bli skitroligt att se hur långt det bär.
Hur långt är det, då?
–Det är klart att man har tänkt tanken att kanske kunna försörja sig på att spela musik. Den pop-pojkdrömmen har väl funnits ända sedan jag gick i fyran och började lyssna på Håkan Hellström. Just nu fokuserar vi på att skriva bra låtar, och just nu lägger vi mycket energi på att välja skivbolag och i samband med det också producent. Tanken är ju att det ska bli ett album inom inte alltför lång framtid.
På Ram Di Dams en månad gamla ep heter producenten Kristian Anttila.
–Han är bra. Vi lärde känna varandra när vi spelade ihop någonstans, och jag ringde upp för att be honom producera ep:n, eftersom vi gillar hans discotakter och hans gitarrljud. Han gjorde ett skitbra jobb med vår skiva, men han är ju mitt uppe i sin egen musik, och vi behöver någon som är helt koncentrerad på oss till arbetet med vårt album.
Varje omnämnande av Ram Di Dam har också med The Strokes i samma mening. Är det enerverande?
–Inte så farligt, faktiskt. Från början lät vi ju så – jag och Julian Casablancas sjunger på liknande sätt. Men om man letar efter influenser så finns det massor med saker som borde vara tydligare i vår musik.
Ram Di Dams EP A Liar to Admire (Mock Turtle) finns ute nu. Missa dem inte på Vänner och Bekanta-turnén i Parken i Göteborg, på Strand i Stockholm, och på Debaser Malmö i juli.
