Foto: Christoph Voy.
Det har gått mer än tio år sedan Karin Park släppte sin första skiva, men trots det är hon relativt okänd hemmaplan i Sverige. Nya albumet Apocalypse Pop kan mycket väl ändra på det. För Nöjesguiden berättar hon om norska mello, mörker som inspiration och pojkvännens sjukdom.
I tio år har brorsan David Park varit ständiga turnékompanjonen, men när jag får tag i Karin Park är de i full färd med att göra live-duon till en live-trio.
– Jag har en ny keyboardist som vi håller på och repar in. Jag har knappt spelat med live någon annan än min bror, eller i alla fall inte på väldigt länge, men det här känns hur bra som helst.
Hon släppte sitt debutalbum Superworldunknown redan 2003, men det är på de tre senaste skivorna hon verkligen hittat hem. På nya Apocalypse Pop möter vi en Karin Park som är vuxnare än tidigare. Hon har helt enkelt landat lite mer i vad hon gör och vem hon är.
– När jag lyssnar på förra skivan känner jag att det låter väldigt desperat. Jag hade taggarna ute då, och nu är jag kanske lite lugnare i själen. Jag blir äldre, utvecklas och då händer det saker med en. Sen har jag lyssnat mer på blues den här gången, och jag tycker att det hörs. Skivan är lite varmare än de tidigare, mer avslappnad och mindre industriell. Den kanske är lite sexigare, säger hon och skrattar.
Hennes musik beskrivs fortfarande som mörk, men Karin Park “vill övervinna mörkret med hjälp av musiken”. Trots det kommer låtarna alltid från de tunga dagarna. Det är när livet inte är så jävla kul, som hon skriver sin musik.
– Mitt liv är förstås inte jobbigare än någon annans, men det är i det jobbiga jag hittar min inspiration. När jag är på bra humör kollar jag hellre på ishockey eller tar en drink, säger hon. Det är när jag har någonting på hjärtat som jag vill skriva. Har man det inte så himla bra måste man jobba med saker, och kan göra det utan att bli rädd. Man får omfamna det tunga, och försöka göra något av det.
Det senaste året har varit extra mörkt. Karin Parks kille, även han sångare, fick cancer i halsen.
– Vi bestämde oss för att se det som ett konstprojekt. Vi fick gå in i det istället för att försöka komma bort från det, för vi kunde inte fly. Vi var tvungna att gå till helvetet och tillbaka. Det var han som hade cancer, men det är inte så lätt att stå bredvid någon som mår så. Det är samma sak när ens hjärta krossas, man måste göra något med det. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte fick skriva musik.
En av låtarna som kom av upplevelsen heter Human Beings, och med den ställde hon upp i norska Melodifestivalen, Melodi Grand Prix. För ett par år sedan skrev Karin Park Norges Eurovision-bidrag, så när hon ville nå bredare med just den här låten var det ett naturligt forum för henne. De flesta tävlar i Mellon för att bli stora artister, hon gjorde det för att hennes låt skulle bli stor.
– När jag skrev Human Beings kände jag att jag ville spela just den låten för folk som inte går till den typen av ställen som jag vanligtvis spelar på. Det handlade inte så mycket om att tävla, så när jag spelat min låt kände jag att det var lite mission accomplished. Jag kan inte förhålla mig till att tävla i musik, det är ju helt absurt och jag är väldigt dålig på att sälja mig på det sättet.
För första gången någonsin har Karin Park ett svenskt skivbolag i ryggen, och nu är det alltså dags för henne att erövra den hemmaplan som hon egentligen aldrig spelat på ordentligt. Det är dock ingen medveten strategi, eller satsning. Det handlar egentligen om att Sverige plötsligt börjat visa intresse.
Den 1 april spelar Karin Park på Södra Teatern i Stockholm, och dagen efter på Nefertiti i Göteborg. Läs också: Tove Lo ger en annan bild av perfektionism och Göteborgs konsertguide: april.
