Don Draper (Jon Hamm) och David Letterman.
Late show-legenden David Letterman och alfahanne-reklamaren Don Draper tackar för sig.
Det dröjer bara några sekunder in i David Lettermans sista föreställning innan han drar sitt paradtrick. Ordlöst knäpper han upp sin blazer och demonstrerar det silkesblanka fodret inför den väldresserade publiken. Jubel!
Dave har sina märkliga manér. Det märkte jag redan i skarven mellan 90- och 00-tal då jag såg på hans show dagligen när det sändes med en veckas fördröjning på ZTV. Med några ryck i kavajslaget, en tom blick, eller genom att läppja på ett vattenglas kunde han riva ned applåder. Ovationer som hans tråkige konkurent Jay Leno var tvungen att slita för.
Till skillnad från Leno var Dave aldrig rädd för tystnaden. Han verkade snarare växa i de pinsamma och skeva ögonblicken som kunde uppstå på scen. Och det led knappast någon brist på obekväma tystnader mellan Dave och hans kändisgäster. Hellre än att fjäska för skådisar ville han kasta vattenmeloner från taket eller undersöka om den där tunga resväskan skulle flyta eller sjunka om de kastade ner den i ett överdimensionerat akvarium.
Dave satte alltid innehållet före gästen och kunde därför uppfattas som en otrevlig surgubbe. Jag minns särskilt showen där en besökande Justin Bieber kallade det sixtinska kapellet för det sextonde kapellet. Dave såg förstås till att håna både Bieber och det kanadensiska skolsystemet. Men poängen flög över huvudet på den unge gästen som log och inte verkade förstå att publiken skrattade åt honom, inte med.
Samtidigt som Dave går i mål efter 33 år på Late Show tackar vi av reklammannen Don Draper. Båda har betytt mycket för mig och mitt tv-tittande, fast under olika perioder. Om Dave Lettermans kvällssändningar var orsaken till att jag alltid kom trött till skolan dagen efter är Mad Men anledningen till varför jag skriver den här texten.
Trots att de kommer från olika världar har Don och Dave tystnaden (och diverse otrohetsskandaler) gemensamt. Där samtida serier som Sons of Anarchy och till viss mån även Breaking Bad nästan vred sig ur led för att betjäna publiken kunde Don sänka oss genom att rätta till slipsen eller smutta på martiniglaset.
Och precis som Dave såg han kraften i att tiga. Om Dave använde tystnaden som komisk rekvisita utnyttjade Don den som ett maktmedel. Båda fann och förlorade sig i den. Därför är det inte mer än rätt att både David Letterman och Mad Men skruvade ned volymen inför finalen. I stället för att gå ut med en öronbedövande smäll gick de ut med en axelryckning. En klädsamt elegant axelryckning.
Läs också: Farväl David Letterman – så här ska vi minnas dig.
