Med serier som X-files, Huset Fullt och Vinyl spås 2016 bli ett rekordår för kletigt nostalgisk tv.
I sin nya bok, Spark Joy: An Illustrated Master Class on the Art of Organizing and Tidying Up, gör den japanska städgurun Marie Kondo upp med nostalgi. Om du verkligen vill ha ett mäklarcleant hem, ett hem som andas framgångsrik bostadskarriär, får du fan göra dig av med din skit. Närmare bestämt allt som inte får dig att “tända till” av lycka.
Men det slutar inte där. I boken skriver hon: “Sometimes people keep a mass of photos in a big box with the intention of enjoying them someday in their old age”. Och tillägger: “That ‘someday’ never comes.”
I stället för att spara bilder från barndomen: släng dem. I stället för att spara dagböckerna från mellanstadiet: släng dem. I stället för att hamstra kärleksbrev i en skokartong: släng dem. Och om den där urnan med din mors kremerade kvarlevor inte får dig att sprudla av glädje: släng den också.
Så långt allt gott. Riktigt psykotiskt blir det inte förrän Marie Kondo slänger sin enda skruvmejsel eftersom den inte entusiasmerar henne. Det leder till att hon förstör sin favoritlinjal (!) när hon senare behöver dra åt en skruv.
Trots att Marie Kondo förespråkar ett feng shui-vansinne med den spanska inkvisitionens känsla för empati finns det kanske något vi kan lära av henne. Om inte döda barndomen med eld så åtminstone lätta det krampartade greppet från nostalgins sarg.
För tv-konnässörer blir 2016 ett kollektivt nostalgirunk av sällan skådat slag. I X-Files pilotavsnitt pladdrar en levnadstrött Fox Mulder om ufon och konspirationer, Twin Peaks har visserligen skjutits upp till 2017 men lär duka upp en dignande retrobuffé. Till och med antikomedin Huset Fullt gör comeback – trots att ingen på planeten Jorden har bett om det.
Tv-nostalgi som sentimental manipulation kulminerar i Martin Scorseses och Mick Jaggers HBO-serie Vinyl, om rock n roll-livet på 1970-talet. Ett decennium som uteslutande gick ut på att frälsas av rockmusiken, snorta koks och ramla in på de fetaste festerna. Vinyl är en egendomlig uppvisning i nostalgi. En Throwback Thursday med instafilter aktiverade och bromsar urkopplade.
I slutet av det första, och rekordlånga, avsnittet raseras en byggnad på grund av att New York Dolls spelar så högt. Ur de rykande spillrorna reser sig huvudkaraktären som en pånyttfödd man. Då tänker jag på Marie Kondos städpsykos igen. Vinyl är nostalgiklet som inte borde räddas ur soptippar – det är snarare anledningen till varför vi skaffade dem.
