BRÅKRECAP: Kjell Häglund, Jan Gradvall och musikkritiken

14:47 11 Jun 2014


Äntligen! Ett kulturbråk som inte handlar om att en komiker har kallat hälften av jordens befolkning lite, lite tråkigare – nej, vad vi har här är en sann tuppfäktning där rockmän bråkar om huruvida de får tycka att en skiva av icke-rockmän är bra eller ej.

Svårt att hänga med i de senaste dagarnas stridigheter om musikkritik? Nöjesguiden sammanfattar och tolkar åt dig – alltid där när det gäller diverse bråk på internet.

Steg 1. 7 juni 2014.

Allt börjar, som sig bör, med en tweet. Eller, egentligen är ovanstående mer av bakgrund än av början – men det säger något om hur sugna alla var på att äntligen få lägga kulturmansdebatten åt sidan och prata ut om musikkritik när bomben till slut slog ner.

Steg 2. 8 juni 2014.


Bomben slår ner. Kjell Häglund, numera mannen bakom en tevesajt, en gång i tiden musikkritiker, kan inte vara tyst längre. Han tycker inte att First Aid Kits nya, unisont hyllade skiva Stay Gold är bra. I förbifarten nämner han också Håkan Hellströms uppskrivna monsterkonsert på Ullevi. Han får lite medhåll, lite mothugg, han kritiserar Jan Gradvalls hyllning och femma i DI trots att "Gradvall är den enda med samma erfarenhet som jag" (ej påhittat citat!) – så är ett kulturbråk igång.

Steg 3. 9 juni 2014.
Stärkt av det "rabalder" som Häglund säger sig ha skapat på Twitter skriver han en text om det hela i Expressen. Han använder om Stay Gold ordet "talangtävlingspop" förhållandevis många gånger, jämför den samtida kritikerkåren med en hejarklack och, i övrigt okommenterat, tidigare nämnda talangtävlingspop med Bon Iver (koppling något oklar). Det verkar som att han är upprörd över det faktum att även kritiker kan tycka om musik.

Steg 4. 10 juni 2014.

Jan Gradvall svarar sin plötsligt återvändande musikkritikkollega i Expressen: "Fuck siffror." Texten inleds med en svidande replik om att Häglund faktiskt inte har varit verksam som musikskribent på 20 år. Gradvall påbörjar så smått tesen om att den relevanta musikkritiken kanske inte längre står att finna hos de som skapade den relevanta musikkritiken på 90-talet.

Steg 5.
Tro det eller ej – Häglund svarar Gradvall. På Dropbox. Och, en förvirrad minut senare, istället på Facebook. Han menar att "att jag inte behöver tjäna mitt levebröd på popjournalistik är nog enbart en fördel i den här diskussionen" – en medkännande, förstående nick till kämpande musikjournalister, eller något omotiverat löneskryt? Av resten av diskussionen att döma vet vi kanske svaret. Själva svaret handlar om att Häglund bara vill veta varför Gradvall gav en skiva som Häglund tycker är dålig ett så bra betyg. Han undertecknar sin egen Facebookstatus med ett rungande "KJELL HÄGLUND".

Steg 6.
Ännu en kritikerkille ger sig in i debatten! Kristofer Andersson skriver på Bon.se om vad klassisk musikkritik egentligen har för betydelse idag. Han kallar genomgående Häglund för Kjelle, och gör en poäng av att den relevanta musikrapporteringen kanske snarare sker på internet än på de trycksvärtat torra kultursidorna. Kulturhusets Johan Wirfält länkar ut en krönika i form av en Facebookstatus (jo) där han menar att Kristofer Andersson "missar huvudpoängen". Han undertecknar inte med "JOHAN WIRFÄLT".

Steg 7.
Rockfotos Madeleine Bergquist blir, förutom Dagens Arenas Jonna Sima som engagerat sig en masse på Twitter, första kvinna att orka uttala sig om musikkritikgrälet. Hon pekar på gubbigheten i att kalla just First Aid Kit för "talangtävlingspop", och menar att Häglund förminskar systrarna Klara och Johanna till passiva objekt. 

Steg 8.
Den före detta nöjesjournalisten Lars Lindström ska också få säga sitt. Han avslöjar på sin Expressen-blogg att Häglund själv brukade vara precis lika frikostig med siffrorna som han kritiserar recensentkåren av idag för att vara, och att han av denna eller annan anledning till och med blev kickad från Aftonbladets nöjessidor. Om inte annat kan detta ses som ett varnande exempel – gör aldrig något dumt. Tjugo år senare kommer nämligen en bloggare från en rivaliserande tidning (med den du skrev för då, inte den du skriver för nu, som är densamma som den som bloggaren bloggar på) fortfarande att komma ihåg dina synder.

Steg 9.


Evigt älskade signaturen @skrivbent levererar, som vanligt, sanningar på internet. (Om det ändå hade slutat här!)

Steg 10. 11 juni 2014.

Medan vi väntar på den slutreplik som Häglund har utlovat på snart sagt alla existerande medier läser vi rockmännens intensiva Twittersamtal. De är i mångt och mycket obegripliga, om än på ett mysgnabbigt sätt, och slutar ofta med att någon skriver "Men det här pratar vi mer om imorgon!" Vi vet inte vad som kommer hända "imorgon". Men det ska bli spännande att recappa.

Steg 11.
Expressen ger en kvinna ordet, och låter Ametist Azordegan kasta sig huvudstupa in i debatten. I det hittills minst känsloskadade inlägget i debatten skriver hon om den nya tidens recensent – inte längre en egocentriskt gormande tyckare utan snarare ett medel för att sprida det som spridas bör. "Musikjournalistiken har inte blivit feg, den har bara blivit mer ödmjuk och opretentiös gentemot läsaren." Ett faktum som folk förstås är fria att tycka vad de vill om – se ovanstående nio punkter – men likväl ett växande faktum. Den evige idealisten Tobias Norström gör tvärtom och skriver för Café en lång, sval, reflekterande recension av Stay Gold. Var det det bråket handlade om?

Steg 12. 12 juni 2014.
Självaste SVT plockar upp diskussionen! Till allas gubbtrötta lättnad låter de Jonna Sima och Rodeos Elin Unnes uttala sig i frågan. De båda konstaterar att ja, betygsinflationen är verklig, och ja, det är synd. En känsla av att diskussionen i detta applådvärda kulturbråk har stagnerat något börjar smyga sig på.

Steg 13. 13 juni 2014.
En lite bortglömd huvudperson i detta better-than-grekiska drama kommer äntligen med ett utlåtande. Nils Hansson, initialt kritiserad i Kjell Häglunds första text (se steg 3), går i de höga betygens försvar, och passar på att även han påpeka att Häglund en gång i tiden skrev för en tidning som specialiserade sig på hyllningar. Men var håller den (i denna text så ofattbart många gånger nämnda) Häglunds utlovade slutreplik hus? Denna väntan börjar bli outhärdlig.

Steg 14.
Expressen fortsätter ta till alla medel de har för att behålla kulturkritiksklicken hos sig själva  – som tur är genom att låta Linda Skugge komma till tals. Och hon kommer med ord och inga visor: "Läser du ens svensk musikkritik får du skylla dig själv. Det är av gubbar, för gubbar." Sedan övergår hon till att hylla Häglund, utan att egentligen ta ställning för någon sida i bråket. Hon avslutar med en rad som i någon mån måste sägas vara sann: i slutändan handlar allt detta bara om bra och dålig underhållning. Vad finns det att säga? Vi vet inte om vi längtar tills allt detta är slut eller ej.

Steg 15. 16 juni 2014.
Debattdammet börjar lägga sig så smått. Men än ska vi inte få ro – kritikern och författaren Gunilla Brodrej, som övrig vaken tid går att avnjuta i podcasten Lunch med Montelius, får uttala sig i frågan. Även hon menar att musikkritiken tappar i värde om den aldrig vågar göra något annat än att hylla. "Kritikerns ord är inget utvecklingssamtal med artisterna utan gåvor till läsarna", och så var det bestämt – Gunilla Brodrej själv är en gåva till läsarna. Meanwhile: Kjell Häglunds av Kjell Häglund så upphaussade slutord – nu börjar besattheten att närma sig stadiet "osund" – dröjer.

Steg 16. 30 juni 2014.
23 dagar. Det är 552 timmar. Det är 33120 minuter. Det är 1987200 sekunder. Och det är precis så länge sedan det här högkvalitativa bråket började. Nu vill initiativtagaren Kjell Häglund gå vidare i livet, och skriver därför en självutnämnd (och hett efterlängtad, se steg 10, 13, och 15) slutreplik på ämnet.

Det står inte så mycket i den. I en passage försöker Häglund på ett halvsubtilt sätt att svära sig fri från kritiken om att hans avfärdande av First Aid Kit som "talangtävlingspop" var sexism – genom att påstå att han bara ville "utmana läsarens förutfattade mening om talangtävlingar som något konstkvalitativt negativt". Det är oklart om "Det är de som pekar på sexismen som är de riktiga sexisterna!" är ett argument som en kulturkritiker vill associera sig själv med, men gjort är tyvärr gjort.
I övrigt är texten närmast lik den läsaren i detta nu tar sig igenom – en sammanfattning av skeendena. Kjell Häglund tycker att musikkritik är viktigt. Det tycker alla andra också. Och det var den debatten.


Har vi, trots löjligt noggrann research, missat något bråkavgörande? Låt oss veta i kommentarsfältet.

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 
5 Visa kommentarer (5)

Fler artiklar

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Annons