Bråkiga Jenny Wilson

13:41 12 Nov 2013

jenny_wilsobn_demand.jpg

Kroppen och samhället. Kamp och förändring. Orättvisor och sjukdomar kontra revolution och bot. Det är temat för Jenny Wilsons bästa och mest akut angelägna album hittills. 


Jenny Wilsons fjärde soloskiva är musikaliskt mer suggestiv och samtidigt mer exakt i sitt detaljfokus än någon av hennes tidigare, förvisso strålande, skivor. Att den ståtar med den uppfordrande titeln DEMAND THE IMPOSSIBLE! är inte en slump. 

Jag gick och tummade på flera olika titlar, och visste egentligen inte mer än att jag ville ha en uppmaning som titel. I en gammal tidning såg jag bilder från en demonstration under studentrevolten i Paris i slutet av sextiotalet, och där fanns så jäkla cool graffiti. ”Be realistic, demand the impossible!” Det var en så bråkig uppmaning, precis vad jag jagade. Det var genom att gå runt och känna på den titeln som texterna sedan utkristalliserade sig, och då blev temat upplopp, att vilja förändra.   

Citatet brukar tillskrivas antingen Che Guevara eller situationisterna, och Jenny Wilson har följaktligen sett den tryckt på någon Vivienne Westwood-designad tröja. Men ursprunget är mindre viktigt.

– Jag tolkar in vad frasen betyder för mig, och den säger något om tidsandan. Jag tyckte att jag kunde känna igen mig själv, det är så jag jobbar. 

Av Jenny Wilson kräver tiden och tidsandan strid. Både utåt och inåt. 

– Jag har fascinerats av bilden av en sorts gatans profet. En som observerar, och som ur det – ställer krav på förändring. Genomgående på skivan har jag försökt observera mitt samhälle både introspektivt och utåt. Min kropp och min omvärld blir metaforer för varandra.

 

Hennes reaktioner på de samhälls-förändringar hon ser runt omkring sig gör henne genuint stridslysten. 

 

– Det finns en massa jävelskap runt omkring, men det finns också en känsla att det är dags att ta tillbaka makten och initiativet.

 

En låttitel som Opposition säger mycket, och i The University of My Soul slår hon fast att ”our leaders must fall down” och predikar feministisk revolution med textrader som ”let the women wear the crown”. Men än mer akut än den samhälleliga striden har Jenny Wilsons egen kroppsliga kamp varit. Hennes seger över den bröstcancer hon diagnosticerades med sommaren 2010 är väldokumenterad, i synnerhet i filmen Beyond That Wasteland som hon gjorde på Island tillsammans med Daniel Wirtberg. Men under inspelningen av DEMAND THE IMPOSSIBLE! förra hösten kom cancern plötsligt tillbaka. 

 

– Jag har hela tiden blivit avbruten, i allt, inte bara i musikskapandet. Det gjorde att jag var tvungen att mobilisera, och i det fokuserade jag. Det fick mig till exempel att upptäcka att jag inte kan äta kött mer. Det fick mig att fråga mig varför någon kan tycka att det är viktigt att äga 15 par skor. Hur vidrigt det är med hela grejen att man ska äga en jäkla massa saker. Att det är långt viktigare än att säga bra saker, tänka, vara lycklig. I den fokuseringen fanns en styrka, och med DEMAND THE IMPOSSIBLE! har jag velat hitta tillbaka till den känslan, som innebär att inte överlämna till någon annan. 


Den stridslystnad som lyser igenom så starkt i relation till ett orättvist omgivande samhälle är ännu starkare när det gäller striden i hennes egen kropp. My History skildrar ett krig i kroppen. ”The bones in my body is an army of warriors with diamond teeth”, sjunger hon, men som en varning mot sin fiende. Hennes kropp arbetar nämligen för henne, inte emot. 

 

– Den är ett slags raseri, men positivt. Den handlar om min kropp, förstås. För mig var det viktigt att göra en skiva som var som en rasande ångvält, säger Jenny och skrattar lite åt det bombastiska i sin metafor. Den öppnar nya vägar, och åstadkommer inte bara förödelse. 

 

Hennes Autobiography består inte av ord utan av hennes ärr. Samma sak förmedlar Restless Wind där samma ärr beskrivs som ”A ghostly autograph across my chest”. 

 

– Den är så rättfram att den nästan känns överflödig att kommentera, konstaterar Jenny Wilson torrt. 

 

I intervjuer om sin sjukdom har hon alltid framstått som en person som använder den här sortens prövning som en trampolin. Istället för att låta sig tryckas ned använder hon situationen och blir alltmer angelägen i sitt skapande. 

 

– Det stämmer nog, nickar Jenny Wilson. Om jag är på väg ner i ett hål är jag den sortens människa som inte bara får tag i de sista halmstråna, utan som också använder dem till att bygga en stege för att komma upp igen. När cancern kom tillbaka var det ett djupt hål, men för första gången tillät jag mig att stanna där nere så att jag kunde meditera över vad som var viktigt för mig. Jag skaffade hund – Maja – en varelse som har blivit väldigt viktig, och så tillbringade jag mycket tid tillsammans med den ute i naturen. Och så har jag ju mina barn. 

 

Ghost Station är ett annat av skivans mest dramatiska ögonblick. 

 

– Den sticker ut. Den handlar om någon som blivit berörd av Gud, eller om det är av djävulen, och som beger sig till en ödestation där hon möter en massa människor i samma situation. 

 

Intill Battle with God kan sådant få lyssnaren att tro att Jenny Wilson utvecklat en Gudstro.

 

– Jo, i den slänger jag ju in Judas också. 

 

Men troende vill Jenny Wilson inte påstå att hon är. 

 

– Jag är en andlig person, tror jag. Att vara andlig är att vara flexibel och beredd på att vad som helst kan hända, tänker jag. Jag växte upp med en mamma som kom från en frireligiös familj, och hon läste Barnens bibel för oss, den där sorten med kopparsticks-illustrationer. Jag minns hur jag visualiserade paradiset, utifrån de berättelserna. Vi bodde ute på landet, och i närheten fanns det en skrottipp. Runt platsen där man skulle slänga sitt skrot fanns det någon sorts cementring, och den där kollisionen mellan det grova gråa och naturen. Det var varken det orörda eller något urbant, utan en sorts mellanmiljö. Sedan dess är jag så kär just i den sortens miljöer. Viadukter, järnvägsvallar – platser som inte är någons. Jag har den världen omkring mig hemma i förorten, och samlar på sådana bilder i en särskild mapp i datorn. De har utgjort inspiration för den här skivan, och ligger också till grund för hur skivomslaget ska se ut, till exempel. 


Jag undrar om Jenny Wilson alltid tänker i den sortens större helheter, och hon svarar nästan ursäktande. 

 

–Det ligger kanske något gammaldags i det, men för mig är det så viktigt att en skiva blir ett komplett verk. Jag vill inte tänka bara i singelfragment. Det vore inte spännande för mig själv. Det är kanske knasigt, men…

 

Jenny Wilson lutar sig över bordet och blir väldigt allvarlig. 

 

– Jag hör att du och kanske andra också säger att det finns något krångligt och obekvämt på skivan. Men jag tycker själv att det är det mest tillgängliga jag gjort. Jag var redan från början intresserad av att göra det rätt enkelt. Texterna måste intressera mig, bara om de ligger bra i min mun kan jag leverera. Om man jämför med Kent till exempel – jag förstår inte ett jota av deras texter. Det är bara svammel i mina öron, medan jag använder tydliga bilder som är universella, fast kanske kullkastade. Jag läste mycket Allen Ginsberg inför den här skivan. Beatpoesi, och gammal indianpoesi. Och Nikki Giovanni. Målet var att åstadkomma gatans poesi, som den bästa hiphopen eller Dylan. 

 

När jag tvekar inför att använda ord som poetiskt eftersom det ”bara” är musiklyrik håller Jenny inte med. 

 

– Jag tycker inte att poesi är för stora ord. För mig är poesi egentligen folkets ultimata kulturform. Det är den mest tillgängliga kultur som finns att skapa – du kan skriva den på baksidan av ett kvitto. Inget mer behövs.

Och att läsa poesi också. Det är något fysiskt med poesi – är det bra känner man det i kroppen. 

 

Annars är inte litteratur Jenny Wilsons grej. 

 

– Jag är för spattig. Vet du, det finns många som tror att jag läser mycket, framför allt för att mina texter är som de är. Men jag läser nästan ingenting. Jag tittar inte på tv-serier. Jag… lyssnar på P1. Det är ett naturligt tillstånd för mig att skapa, och ibland tänker jag att det borde vara annorlunda. Jag tänker att jag ska sluka böcker och se de där tv-serierna. Jag övar på att sitta still. 

 

Det är en rastlöshet som har präglat Jenny Wilson länge. 

 

– Jag har alltid varit sådan, sedan jag var liten, skrattar hon. Jag har alltid haft svårt att nörda in mig, att fastna i specialintressen. 

 

I hennes musikskapande däremot finns ett stort mått av djup fokusering.  

 

– Jag jobbar verkligen jättelänge med mina skivor – samlar inspirationsbilder, läser poesi, samlar under lång tid ihop material som ska bilda mitt universum, spelar in massvis av sångstumpar på mobilen, spelar in gatan på mobilen också. Utifrån det universumet växer långsamt själva produktionen fram, soundet. Sedan testar jag alla möjliga varianter på hur jag ska kunna uttrycka det där universumet i tusen timmar. Men sedan när jag väl är i studion, själva trakterandet av instrumenten... Jag krafsar lite på tangenterna, är rätt slarvig och raka motsatsen till en virtuos. Däremot är jag grym på att programmera beats, fast utan att riktigt veta vad jag gör.

 

Att läsa Jenny Wilsons biografi är att möta en person som verkar utpräglat luststyrd. Hon har till exempel hoppat av varenda utbildning hon någonsin påbörjat, från gymnasiet till Konstfack.

 

– Jag kan inte tolerera något som känns meningslöst. Mitt vuxna liv fick en brutal rivstart när min mamma dog. Jag var 13 och kände att jag får fixa det själv. När jag mötte meningslösheter i skolan struntade jag bara i dem. Jag brydde mig inte – ”ni får sätta streck i betyget”. 

 

Jenny Wilsons olika projekt utöver sina skivor spretar i mängder av riktningar. Är de konsekvenser av hennes rastlöshet? 

 

– Ja. Och av en känsla av att vara vig, att kunna utföra nya rörelser. Det kommer förfrågningar i sjok, oftast när en skiva gör att jag blir aktuell i folks medvetande – att skriva en låt till någon annan artist, att sjunga tillsammans med någon. Jag säger nej till 99 procent av det folk föreslår.

 

Hon har gjort musik till dansföreställningen I’m Not Looking Back på Dansens Hus i Stockholm och till Stockholm stadsteaters uppsättning av Drottning Kristina. Av Bonniers Konsthall blev hon ombedd att bidra med ett ljudverk till utställningen More Than Sound, och skapade The Blow.

 

– Jag fick ett stort rum och hade skrivit ett 15 minuter långt musikstycke. Där fanns en kvinnlig boxare, som jag koreograferade stiliserat runt en boxningssäck som hängde i mitten. Runt det samlades sedan massor av folk, så att det blev trångt och varmt. Vi körde två gånger på raken, och sedan aldrig mer. Men det finns filmat. 

 

Ännu viktigare var musiken hon gjorde till konstgruppen Sisters of Jams konstverk Kate Millet Farm

 

– Det var egentligen en redovisande utställning. De hade varit i Kate Millets hem för att få en känsla för det, och ville ha musik. Egentligen tycker jag illa om ljudverk till konst, men jag tyckte att det lät som ett intressant projekt. 

 

Fyra olika musikstycken blev det där, Politics, Evolution, Biology och Freedom. Och även om det är ord som också sammanfattar temat för DEMAND THE IMPOSSIBLE! är inte skivan med sina hårda beats och eleganta nyanser – den här gången bland annat med invävda orientaliska melodislingor på tvärs med låtarnas grundläggande melodistruktur – alls kompromisslös eller genommörk. När Nöjesguiden pratade med Jenny Wilson mitt under inspelningarna lät hon tvärtom euforisk, och det sitter fortfarande kvar.  

 

– Jag har aldrig haft så kul som under arbetet med DEMAND THE IMPOSSIBLE!. Efter allt jag har gått igenom har jag hittat sätt att ha roligare, att släppa loss.


DEMAND THE IMPOSSIBLE! släpps via Sony den 6 november. Den missar man inte. Texten har även publicerats i Nöjesguiden #9.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Annons