Blur på presskonferens inför släppet av The Magic Whip.
Brittiska 90-talsbandet Blur är tillbaka med en ny skiva. Maria Ramnehill imponeras och tycker att gruppen, genom metamorfoser och årtionden, ändå lyckats behålla någonting specifikt Blurskt på varje skiva.
Leda är som alla vet kreativitetens moder! 2012 såg jag ett återförenat Blur på Way Out West i vad som då var tänkt att bli deras sista internationella spelning. Efter sju års tystnad hade de släppt singlarna Fool och Under The Westway, med en numera nykter Graham Coxon tillbaka i bandet. Och det lät som att de faktiskt hittat tillbaka till vad de hade tappat någonstans i mitten av sin karriär. Trots att de hade tänkt lägga Blur på hyllan har de fortsatt att turnera och råkade under ett plötsligt uppehåll fördriva dötiden med att lägga grunden till vad som nu har blivit deras åttonde skiva – nysläppta The Magic Whip.
Jag var fjorton när jag upptäckte Blur hos en kompis – varje gång jag var där ville jag lyssna på hans systers två Blur-skivor Modern Life Is Rubbish och Parklife. Strax därefter exploderade de i fronten på britpopen med The Great Escape 1995. Plötsligt var de överallt. Den ganska fåniga förstasingeln Country House, som kontrasterar flamsig video och musik med en text som är en ganska on point skildring av depression satte bilden av ett ytligt och trasmsigt popband. Det är en orättvis bild av skivan, vars höjdpunkter snarare är de nedtonade och allvarliga sångerna som Best Days, Yuko & Hiro, den sorgliga men lite fåniga Ernold Same eller mörka Entertain Me. Så på den självbetitlade uppföljaren till The Great Escape vände Blur i protest och sin vana trogen helt på klacken. Tonade ner flamset, och vred istället upp Graham Coxons lofi-influenser.
Trots ett par bra spår var skivan som helhet ändå en besvikelse (jag är fortfarande bitter för att den omåttligt tråkiga och platta Song 2 blev en hit) och kanske det första tecknet på att Blur började falla isär. Alex James beskriver i självbiografin Bit Of A Blur hur den alkoholiserade Graham under åren blev allt svårare att arbeta med. 13 kom 1999 och hade ett par höjdpunkter men vid det här laget hade Blur börjat tappa alltför mycket fart. När de sen släppte Think Tank utan Graham Coxon var det uppenbart att en viktig ingrediens saknades. Jag älskar Grahams sånger i Blur men har aldrig fastnat för hans soloskivor – magin i Blur verkar vara kombinationen av alla fyra medlemmar som kan hålla varandras egon i schack. Samspelet mellan Grahams gitarr och Alex bas, och deras samspel med Damons melodier.
När jag försökte sätta ihop en lagom representativ spellista med ett urval av de bästa från varje skiva visade det sig nästan omöjligt att radera något spår från de första fyra. Varje spår har något signifikant som skiljer ut den från de övriga spåren på skivan och är en nödvändig del av helheten – samtidigt som de bär på gemensamma drag med spår från andra skivor.
Genom alla metamorfoser har de alltid lyckats behålla något specifikt Blurskt på varje skiva: Alex James melodiska bas, Graham Coxons omöjligt finurliga gitarrslingor, Damon Albarns melodikänsla. Nu har jag levt med Blurs nya skiva The Magic Whip i ett par dagar och jag känner för den som för de första fyra – varje spår är en lika viktig del för helheten som något av de andra samma sätt som skivan en lika viktig del i historien om Blur som någon av de andra och på samma sätt som Alex, Damon, Graham och Daver Rowntree tydligen alla är lika viktiga delar för att Blur ska kunna vara Blur.
Läs även Patrick Forshages recension av The Magic Whip – och lyssna på Maria Ramnehills Blur-spellista.
