Våren 2009 släppte djupbaspionjären Skream lös sin remix av åttiotalspastichen La Rouxs In For The Kill. Sedan dess har bevisen ökat lavinartat för att subbasen, känd från dubstep, kommer att få fäste i historieskrivningen på ett helt annat sätt än andra ljud från Englands rejvscen. Dubstep och dess avkommor växer nu i alla riktningar och slagfältet är inte en kolsvart industrilokal i södra London utan snarare ditt lokala kafé.
Drum’n’bass och jungle utvecklades under första hälften av nittiotalet till en tävling i antal trumslag per sekund medan dubstep under tidigt nollnolltal tog sig uttrycket av en extremsport i att uthärda djupast möjliga subbas. I dubstep, till skillnad från nittiotalets snabba och ettriga rejväventyr, finns en tidslig rymd där tiden stannar i ett andetag precis innan virveltrumman otvetydigt avslöjar var och när vi är. Basen symboliserar jordskalven innan apokalypsen och virveln pistolskottet som avlossas när domen fälls.
I begynnelsen, i dubstepens födelseort Croydon i London, fanns en treenighet bestående av klubben FWD>>, skivbolaget Tempa och skivbutiken Big Apple. Skream är praktexemplet för hur det hela gick till. Han satt på sitt sovrum och gjorde beats, extraknäckte på Big Apple och var olagligt ung. Hans tidiga mästerverk Midnight Request Line från 2005 är inte bara ett av genrens allra finaste örhängen utan också en låt som letade sig utanför Croydon och satte genren på världskartan.
Skream är numera en tredjedel av dubstepens första supergrupp Magnetic Man. Parallellerna till svenska GES är slående, med tre etablerade manliga musiker som slår sig samman och gör trallvänliga fotbollshymner. Med på deras självbetitlade album från förra året hörs en röst vid namn Katy B. Det räcker att snegla på Englands topplista från i höstas för att förstå att hon kommer att bli 2011 års stora dubstep-popstjärna. Det kanske inte är så märkvärdigt att dubstep har letat sig upp på någon topplista, tänker du, och menar att Artful Dodger gjorde samma sak med Craig David och 2step 2001. Men berättelsen är inte slut än.
Burial var den första att ta genren bort från dansgolvet. Han behöll den tidiga dubstepens mörka dystopiska scenografi men fyllde den med värme, eftertänksamhet och sårbarhet. Det var också där någonstans i ekorrmanipulerade soulsamplingar som dubstepens manliga norm upplöstes om våld, droger och dataspel (som den delar med mycket annan dansmusik förvisso). Denna nya attityd i musikskapandet banade minst sagt vägen för svärmorsdrömmen James Blake som definitivt slagit hål på idén om att dubstep är läskigt och hotfullt, utan att för den delen själv göra dubstep.
På Rhode Island i juli 1965 stegade Bob Dylan upp på scenen med en elgitarr hängande över axeln. Det som blev startskottet för folkrocken upplevdes också som ett svek mot rötterna från den amerikanska folk-musiken. Samma morrande tjurighet hördes från dubstepens fundamentalister när James Blake i slutet av september 2010 började sjunga i covern på Feists Limit To Your Love. Detta raseri var dock inte lika välmotiverat då Blake aldrig har ansetts vara dubstepens fanbärare utan istället befunnit sig i en position liknande Robert Wyatts på sjuttio-talet, en dubstepens outsider som rör sig fritt i användningen av den brittiska dans-musikens form och smycken utan att göra musik man nödvändigtvis måste dansa till.
Förhoppningsvis får vi se några av James Blakes jämlikar åka snålskjuts på hans framgångar. Unga och duktiga som Mount Kimbie, Jamie xx, Jamie Woon, Deadboy och Nicolas Jaar har alla vuxit upp med ungefär samma r’n’b och pop i moders-mjölken som James Blake. Men de sista argumenten för basmutationernas definitiva övertagande är i sammanhanget en aning oväntade namn.
Två minuter och 17 sekunder in i Britney Spears månadsgamla Hold It against Me händer det som om tio år kommer att beskrivas som det mest avgörande ögonblicket för dubstep som radioanpassat skval. Producenterna Max Martin och Dr. Luke anammar den baktaktstunga subbasen och den piskande virveltrumman i ett högst oväntat halvminutlångt stick.
Dubstep-puritanerna oroar sig för att denna radioanpassning kommer att göra genren själlös och basfattig (så kallad brostep). De har fel. En allt-är-tillåtet-attityd kommer istället att göra för dubstep vad samma attityd genom åren har gjort för techno och house, och bidra till att genren blir alltmer odefinierbar och alltmer spänstig.
