Illustration: Michelle Claesson Eismann
Svenskar har aldrig ätit mer kött än vi gör idag och på restauranger frodas köttfetischismen. Men kanske håller trenden på att vända?
”Slaktarterrin på Chef Einarssons vis, kalvbräss, kalvtunga, kalvlägg och kalvbog bundna i marinerad stekt anklever.” Det kunde du äta på Restaurang Djuret i Stockholm i september. Att kött är trendigt är välbekant. Men det är inte bara stort hos en liten klick, utan hos hela svenska folket. Svenskar har aldrig ätit mer flintastek, korv, kycklingsallad och blodpudding än vi gör idag. 2006 åt vi 86 kilo kött per person och år, jämfört med 1960 då vi åt 50 kilo, enligt Jordbruksverket. En siffra som förstås är kopplad till att kött i butik är billigare än någonsin, samtidigt som vår disponibla inkomst är högre. Natalia Kazmierska skrev nyligen en krönika i Aftonbladet om köttfetischismen, som hon kallar den. ”Jag är inget stort fan av quinoasallader, men den här hysterin kring att äta döda djur, hur bisarr kan den bli egentligen?”
I början av året gav författaren Jonathan Safran Foer ut Äta djur. Boken, som blev väldigt uppmärksammad när den kom, tar sig an köttätandet på ett utforskande och självreflekterande sätt. Safran Foer, som precis blivit pappa, ville helt enkelt ha bra svar på frågor som hans son i framtiden kunde tänkas ställa kring maten de åt hemma. I boken reflekterar han över både industrialiserat lantbruk och köttuppfödning, vad ett djur är och vilket sorts ansvar vi borde ta för vårt ätande samt kring svält och desperation. Det är svårt att lägga ifrån sig boken och fortsätta äta kött som vanligt, kanske just därför att den inte tvingar någon att sluta. Däremot får den läsaren att frivilligt reflektera över de egna vanorna.
Safran Foer skriver i inledningen om hur han själv och de flesta i hans omgivning redan från början antog att boken skulle propagera för vegetarianism, eftersom den delvis var tänkt som en djupdykning i köttbranschen. Inte för att alla hans vänner var vegetarianer, men för att de flesta trodde sig veta att det han skulle finna inte var trevligt. Safran Foer skriver att det är anmärkningsvärt. Och det säger helt klart något om vår relation till kött. Vi gillar att drömskt prata om små ekogårdar med grönt gräs och kor som har namn och ett liv. Den aspekten är vi noga med att hålla fram, även om vi själva kanske inte har tid eller råd att köpa just det köttet. Varifrån köttet vi äter i själva verket kommer ifrån pratar vi mindre gärna om. Att produktionen heller inte är transparent minskar också vår möjlighet att ha koll på just det.
Dokumentärer som Food Inc. och Our Daily Bread som kommit de senaste åren belyser hur industrialiserad mycket av köttproduktionen blivit i USA och Europa. Bilder av den effektivisering som är en förutsättning för att västvärlden ska kunna äta så pass mycket kött som vi gör idag chockerar många. Huruvida man kan dra slutsatser om den svenska köttindustrin ifrån det, finns det förstås olika åsikter om, men de filmer från svenska grisfarmar som Djurrättsalliansen släppte 2010 gav en fingervisning om att mycket inte står rätt till.
Samtidigt börjar tvivel spridas kring trovärdighet och miljövänlighet hos dieter som Low Carb, High Fat och Atkins som har blivit så populära i Sverige. I radioprogrammet Matens Pris som sändes i P1 nyligen avslöjade journalisterna Daniel Öhman och Malin Olofsson att forskningen bakom flera dieter som förordar mindre kolhydrater men mer kött och fett sponsrats av den amerikanska köttindustrin. Dessa uppgifter skapade rabalder, vilket inte är konstigt då en av fyra svenskar enligt programmet har lagt om sin kost lite eller helt enligt dessa riktlinjer de senaste åren.
Det är idag inte lätt att ha en köttkonsumtion som är kontrollerad och konsekvent. En som försöker är Facebook-grundaren Mark Zuckerberg, som ska ha bestämt sig för att enbart äta djur han själv dödat. Detta har gjort honom till vegetarian i det närmaste, förutom vid de få tillfällen då han lyckas döda och sedan tillaga ett djur. Ett extremexempel men inte olikt de tongångar kring kött och autencitet som ofta hörs idag. När fler och fler känner sig osäkra kring ursprunget till det kött de själva har tillgång till framstår den sortens ställningstaganden som rimliga, om än opraktiska.
Men det finns helt andra argument mot köttätande. I USA börjar veganism mer och mer marknadsföras som en diet bland andra. Bill Clinton berättade nyligen på CNN om sitt nya hälsosamma liv med en helt vegansk kosthållning. Den före detta presidenten var tidigare känd för sin kärlek till munkar och hamburgare men var tvungen att lägga om när han fick problem med både hjärta och kolesterol. Hälsogurun Lisa Johnsson skrev i anslutning till Clintons vändning ett blogginlägg med rubriken ”Is Vegan Going Mainstream” om nya dieter, som Fork Over Knives och The China Study som förordar vegansk kosthållning med minimalt med tillsatt olja. Clinton och Johnsson sällar sig till kändisar som Alicia Silverstone, som 2009 släppte boken The Kind Diet, Woody Harrelson och Ellen Degeneres som alla är veganer.
Men varken Clinton eller Johnsson talar om djurrätt över huvud taget vilket länge, framförallt under nittiotalets starka djurrättsrörelse, varit starkt sammankopplade med veganismen. Veganism utan politik… Hur går det ihop? Veganbloggaren Sofia Dahlén är en av de som på sin foto- och receptblogg Räkfrossa balanserar mellan veganism som moraliskt och politiskt ställningstagande och de lyxigare aspekterna av icke-animalisk kosthållning. Det är en balansgång, menar hon, om man inte vill att veganismen ska bli lifestyle.
– Jag får bra respons på den, vilket väl handlar om att det är mycket snygga bilder. Men det går inte att prata om veganism som lifestyle utan att man tappar en viktig bit. Varje gång jag bloggar är det ett dilemma; ”nu tar jag fokus från andra saker”.
Samtidigt menar Dahlén att en livsstilsveganism kan tänkas leda till det politiskt starka ställningstagande som hon menar är veganismens kärna.
– Många känner nog att det finns problem med kött men att de trycker bort det. Om det blir enklare att sluta äta kött tror jag att många fler kan tillåta sig att ha de etiska motiven. Därför tror jag att det kan hjälpa med den preppy-veganism som finns i New York och Los Angeles med Hollywoodstjärnor och hippa restauranger som är veganska. Den visar att veganer är köpstarka, hippa, och kreativa. Jag tycker väl inte att det är så kampen ska föras, men det kan absolut hjälpa.
När Jenny Damberg i nu nedlagda tidningen City uppmanade till vego-skärpning på stadens restauranger tidigare i år fick hon en enorm respons från läsare. Bristen på annat än kött på menyn kan kanske skyllas på en macho och köttfixerad krogkultur eller på köttfokus på kockutbildningar. Tidningen Djurens rätt besökte ett gäng lyxkrogar i nummer 1/2011, för att undersöka utbudet och konstaterade i samma nummer att matkassen för en vegan blir en halv gång dyrare än för en som äter animaliskt. För tillfället får icke-köttätare i Stockholm nöja sig med trotjänare som Hermans, asiatiska restauranger som Kokyo eller Lao Wai eller lyxrestauranger som Mistral och F12 om man vill äta annat än standardalternativen. Malmö har ett erkänt bättre vegoutbud, trots att det är en mindre stad.
Det är tydligt att det finns en marknad som inte riktigt mättas, i alla fall i huvudstaden. Något som mängden av vegobloggar skvallrar om. När olika skäl till att inte vilja äta kött presenteras finns det också fler vego-identiteter som presumtiva nybörjare kan känna sig bekväma med. Frilansskribenten och Rodeobloggaren Hanna Johansson som precis blivit vegetarian nämnde just det som ett skäl, förutom att flera i hennes omgivning har slutat äta kött.
– Via Twitter fick jag en bild av veganer som limmade mer med min identitet på ett sätt som det inte gjort tidigare. Och jag vet inte om detta bara utspelar sig i min bubbla, men jag tycker att ett nytt sorts veganskt/vegetariskt matintresse börjar komma upp till ytan. Som är lite mer sofistikerat och inte så baljväxtcentrerat.
För även om korvstoppning sägs vara det nya bland ”hipsters” finns det andra rörelser i matsverige. Icke-animalisk kost har egentligen ganska outforskade möjligheter till matsnobberi. När Lidl gör reklamkampanjer för sina köttvaror med sin flugprydde maskot Lidl-hipstern under vinjetten ”Husmanskostar lite” känns den snobbiga köttkonsumtionen och den superbilliga inte så långt ifrån varandra som företrädarna för de förstnämnda kanske vill påskina. I slutändan handlar det om en ganska svennig inställning till mat. Ska det vara fint ska det vara kött, precis som i det gamla lantbrukssamhället när man slaktade den enda grisen till jul. Förutom att man då inte hade tillgång till obegränsad köttkonsumtion. Och att man kände grisen.
