När är det okej att dumpa en serie? Och hur gör man?
Säg att du har tittat på en långkörare i sex säsonger och lika många år. Det första året var spännande och nyfiket, ni prövade er fram. Osäkra på om det var en flirt eller om ni var menade för varandra. Det andra året var otroligt, ni var nykära och du fick fjärilar i magen varje gång ett nytt avsnitt släpptes. De två åren därefter var helt okej, det rullade på. Det femte året var tristessen personifierad, och under det sjätte året tolererade ni knappt varandra. Ändå fortsatte du att titta. Inte för att du var särskilt intresserad för vad som skulle hända, utan för att du hade investerat för mycket för att helt plötsligt sluta.
Det finns inte ett ord för det här. Det finns tre: sunk cost fallacy. Det är ett spelteoretiskt begrepp för när du har investerat så mycket tid, pengar och känslor i något att det känns som om du förlorar mer på att dra dig ur än att följa med till det bittra slutet – även om det du har investerat i har förlorat sitt ursprungliga värde. Det kan handla om vad som helst egentligen, ett dåligt förhållande, en omfattande it-satsning eller en medioker tv-serie.
Jag pratade med min kompis och kollega CJ om vad som händer när vår populärkulturkonsumtion urartar från en ömsesidig kärleksrelation till ett slags gisslandrama. Vi har båda en bakgrund som tv-spelsjournalister och har vid flera tillfällen fått höra (och själva sagt) saker som “Håll ut, [Spel X] blir riktigt bra efter 40 timmar”. CJ svarade att han har “grindat” sig igenom 80 avsnitt och flera “låglevelsäsonger” av tv-serien Arrow av samma anledning.
På bloggen You’re not so smart förklarar de teorin så här: “Sunk costs drive wars, push up prices in auctions and keep failed political policies alive. The fallacy makes you finish the meal when you are already full.” Och drar exemplet med Farmville – Facebook-spelet som i början av 2010 höll 80 miljoner Facebook-användare som gisslan under “fortsätt spela annars dör din virtuella gröda”-hot.
Sunk cost fallacy utvecklar ett slags Stockholmssyndrom som de flesta av oss storkonsumenter av litteratur, tv-serier och datorspel kan relatera till. Det är förklaringen till varför jag såg klart alla säsonger av Sons of Anarchy. Det är också anledningen varför jag efter fem tegelstensvolymer av Knausgårds Min Kamp plågade mig igenom den 400 sidor långa Hitler-essän som han stoppade in i sista boken när ingen av redaktörerna tittade.
Måndagen den 17 juli är det premiär för den sjunde och näst sista säsongen av Game of Thrones. En långkörare som för vissa har blivit definitionen av sunk cost fallacy, en tv-serie som precis som storbankerna under finanskrisen har blivit “too big to fail”. Man ska rida ut stormen, tänker du. Men den enda anledningen varför man säger så är för att den – till skillnad från tv:n – saknar en av-knapp.
Läs även: "Vad blir det för plot?"
