Ansiktsblodet flödar i Svett och Etikett med Kalle Zackari Wahlström

Nu på onsdag har skribenten och bloggaren Kalle Zackari Wahlströms multiträningsprogram Svett & Etikett premiär på SVT:s nya webbtjänst SVT Flow.

I första avsnittet går vår kettlebelltatuerade huvudrollsinnehavare ner 12 kilo och målar sig brun inför en kroppsbyggartävling. I andra avsnittet lär han sig att ta det lugnt med yoga, gör det militära hyperexamensprovet Örnmarschen och får blodigt och benbrytande testosteronstryk i en MMA-bur. Vi pratade med Kalle om svettprojektet.

Hur gick det till när ni valde ut träningsformerna i serien? Fick du välja moment som du tyckte kändes tuffa själv?
– Det var lite blandat mellan saker jag har drömt om att testa och saker jag inte direkt har drömt om, men som vi tyckte skulle vara roliga. Det är en ganska dynamisk process. Jag försöker hitta på grejer som ska vara kul att titta på men som jag samtidigt kunde tänka mig att göra. Jag ville bestiga ett berg, men det var för dyrt.
– Örnmarschen har jag drömt om att testa skitlänge. Jag var emot lumpen, men sedan har jag, i takt med att jag har blivit äldre, börjat gilla det där fascistiska. Gnistan har vuxit lite för institutionaliserad träning. Det finns något kittlande i det.

Har du själv provat på dem tidigare?
– Jag var bekant med alla grejerna. Yoga hade jag testat, strongman är ju att lyfta tunga saker, dansat har jag väl gjort, men inte koreograferat. Gått långt med ryggsäck har jag också gjort, men inte på det här sättet. Crossfit var det jag hade mest ångest för. Jag har byggt en karriär på att tipsa folk om träning, jag har förespråkat crossfit och den typen av träning. Nu har jag satts på prov i det jag har förespråkat. Jag var rädd att jag skulle göra bort mig.

Bodybuilding och yoga till exempel är ju två träningsformer som är lätta att håna. Fanns det i tankarna?
– Bodybuildingavsnittet handlar inte om att vi ska vara roliga över folk som är brunmålade. Men det börjar i utseendefixering. Det är en grej man måste brottas med, det är ganska ytligt och självupptaget att forma sin kropp. Man gömmer sig ofta bakom ursäkter om funktionell träning, att man ”ska bli stark i vanliga livet”, men det är bara hittepå. Hur stark behöver man vara, liksom? Det var kul att gå in i en värld där folk inte låtsas, där det bara handlar om att få rutor på magen. Det handlar om att man ska se ut på ett visst sätt. Ljuset på de gymmen ska lysa perfekt på ens muskler. Sedan är det roligt att jag förändrar mitt utseende, det är tacksamt för tv. Jag ser helt bananas ut.

Varifrån kommer ditt intresse för det här? Är du ett träningsfreak?
– Jag tränar nog för att jag tror att min kropp mår dåligt när den inte får röra sig. När man jobbar med att skriva grejer på datorn blir kroppen olycklig, jag blir olycklig. Jag har en kompis som går med röjsåg i skogen hela dagarna. När han kommer hem vill han sitta vid datorn. Jag, däremot, måste ge kroppen det den är till för. Jag måste ge den känslan av att ha uträttat någonting. Sedan har jag en dröm om att en dag rekryteras till en specialstyrka.

Hur tänkte ni ur en våldsaspekt med Örnmarschen och MMA?
– När man gör tv-program vill man täcka in många olika träningsformer. Och fallskärmstestet var bara att käka Snickers och gå jättejättelänge. Det fanns inget krigsläge där heller, jag går med ett plastvapen. MMA däremot är supervåldsamt. Det var nog den största inre resan jag gjorde. Jag har tränat det lite förut, kollat väldigt mycket på det och varit väldigt fascinerad. Det finns liksom något gladiatoraktigt i det. Men jag hade aldrig fattat vad det går ut på förrän jag var i buren själv. Man vill inte göra illa varandra när man tränar, men när man går ut i match går det bara ut på att göra illa varandra. Jag tyckte det var jätteobehagligt. Jag fick en spricka i ett revben, en smäll i ansiktet och näsblod. Det var inte så farligt, men mitt MMA-intresse fick en jävla smocka däremot.

Kände du dig otränad jämfört med andra? Fick du prestationsångest?
– Det är ganska smidigt, om man har prestationsångest, att hänga med folk som verkligen kan något. Då har de inga förväntningar. Det var därför crossfit var så ångestfyllt. I strongman kom jag på nionde plats av 11, då tyckte folk att det var kul och duktigt. Jag gjorde nästan allt i underläge, så alla tyckte att det var positivt.
– Min ingång i träningsvärlden är att jag är emot den. Jag tycker den är korrupt. Jag kommer från ett annat håll. Men jag har nog blivit mer ödmjuk nu, när jag har sett hur mycket jobb och kunskap folk har när det kommer till träning. Men den kunskapen gäller bara om man ska hålla på med elitidrott, som jag gjort i programmet. Ska man däremot bara träna vanligt behöver man inte kunna så mycket som de kan.

Om du ska sälja in att träna till någon som hatar det – vad säger du då?
– Kroppen är till för att använda, om man inte använder den blir man ledsen. Det är som en jakthund som inte får jaga eller ett barn som inte får leka. Man måste ge den vad den vill ha. Man behöver inte byta liv för att träna. Alla som elittränar, träning är inte deras, träning är allas. Det ska alla hålla på med. Speciellt för såna som jag som tycker om att äta hamburgare, dricka öl och feströka är det jätteviktigt att träna. Man behöver inte äta quinoa till lunch bara för det.
– Jag brukar jämföra det med tandborstning. Folk säger att ”jag är ingen träningsperson”, men det är något alla ska göra. Vissa borstar tänderna jättenoga i två minuter, med tandtråd och allt. Andra gör det inte alls någon gång, om man har varit ute eller något. Ibland skiter man i det, men man kommer alltid tillbaka. Det är inte så att man säger att ”efter sommaren ska börja borsta tänderna igen”.

"Svett och Etikett" har premiär den 23 april i SVT Flow.