Jag har problem. Med de bilder av kvinnor jag möts av varje dag, och med de reaktioner på bilder av kvinnor som jag också möts av, varje dag. Vår bildkonsumtion är konstant – vi tar del av en visuell fiktion som vi sedan återskapar i vår egen digitala storytelling. Många verkar trots denna simpla ekvation ha svårigheter med att förstå varför vi väljer att porträttera oss själva på vissa sätt.
Tidigare i år publicerade bloggaren Mikael Sol ett ”experiment” på sin blogg, efter att ha upptäckt att det finns skillnader i hur kvinnor och män väljer att fotografera sig själva på Instagram. Experimentet gick ut på att han skulle ta bilder liknande de kvinnor postar på sig själva. Det skulle kunna ha blivit något intressant, om han inte fegat ur och bara gjort ”satir”, för att sedan spåra ur i vansinniga resonemang om att alla kvinnor hatar sig själva. Han hann dessutom skuldbelägga sina feministiskt medvetna väninnor för att även de postade sexiga bilder. I sin besatthet av kvinnan som kropp missade han vidare att män också postar gott om ”sexbilder” och fungerar som objekt på Instagram, eftersom de bilderna generellt skiljer sig drastiskt från bilden av den sexualiserade kvinnan. Män postar inte sällan bilder från gymmet, med nypumpade muskler och svettiga linnen, eller visar kanske upp en tatuerad bringa, vilket ofta möts av öppet objektifierande kommentarer.
För ett par veckor sedan gjorde bloggkillen Alex Schulman något liknande, när han beskrev sin fascination för artisten Marie Serneholts Instagram, och gick vidare med att försöka imitera några av de bilder hon postat på sig själv.
Tidningen GQ:s olika omslag 2012 för Woman of the Year och Men of the Year skiljer sig markant åt: årets kvinna Lana del Rey sitter naken på golvet på sin bild, medan de män som fått äran poserar potent i smoking på sina. Photoshoppade versioner av GQ:s bilder, med John Slatterys (GQ:s International Mad Man of the Year) huvud på Lana Del Reys nakna kropp har synts bland annat på agirlsguidetotakingovertheworld.co.uk. Att avbilda män i poser som kvinnor traditionellt brukar avbildas i kan tydliggöra skillnader effektivt, och visa på hur absurt det kan vara. Men när jag tittar på bilderna av Alex Schulman och Mikael Sol är det tydligt att de inte möter någon sexualiserande blick, utan att de söker gemenskap och ”medhåll” från sin betraktare: ”kolla vad jävla löjligt”. Det finns en avsevärd skillnad i tilltal, som synliggör vilken typ av relation man vill bygga med bildens publik. De båda männen verkar oförmögna att våga försöka vara sexiga på riktigt, att på allvar reproducera likadana bilder som de som i alla fall Mikael Sol initialt sade sig vilja göra. Kvar finns deras grundläggande oförståelse inför varför vi väljer att porträttera oss själva på vissa sätt, och känslan av att ingenting förändras i bilden av kvinnan.
Kritik mot de bilder av kvinnor som omger oss brukar nästan undantagslöst bemötas på samma sätt: om du som kvinna väljer att posta sexualiserade bilder på dig själv avfärdas du med lätthet som ett bekräftelse-sökande våp, och om du kritiserar de bilder av kvinnor som finns överallt omkring oss kallas du humorlös, bitter, avundsjuk eller offerkofta. Det viktigaste verkar vara att vi aldrig får låtsas om att vi bryr oss, att bilder känns.
Men vi är offer för de bilder vi möter och internaliserar. Insikten om att du drabbas av något är inte detsamma som att frånsäga dig själv ansvar, handlingskraft eller att vara passiv, det är däremot det första steget till någon slags förändring överhuvudtaget. Det får inte vara fult att erkänna att vi blir påverkade av de saker som finns omkring oss. Hela grundtanken med bilderna är att vi ska påverkas. Så mitt förslag: offerkoftan blir höstens plagg. Ta den på dig, se sammanhang och strukturer, och skrik högt som fan.
För övrigt: Den 16 oktober släpper Dawn Richard från Danity Kane och Diddy Dirty Money sitt officiella debutalbum som soloartist: GoldenHeart. Lyssna på fantastiska EP:n Armor on från i våras till dess.
