Debutantförfattare som skrivit en bok om allt, och redan före intervjun har tröttnat på frågorna.
— Jag läste Gertrude Stein när jag var femton, Gunnar Ekelöfs samlade verk på en dag när jag var tretton, lärde mig läsa vid fem ... visst låter jag som en indienörd nu?
Martina Lowden vill förändra samtidslitteraturen och är en av grundarna till årets nättidskrift O-. Hon är också en tjugotreårig romandebutant som redan innan boken kommit ut tröttnat på intervjufrågorna: hennes presentation av sig själv i Svensk bokhandels debutantnummer är endast en obesvarad rad av de vanligaste (jag prickar in ett par får jag veta).
Att fundera på en traditionell DN-litterär värld versus någon sorts ung blogg- och nättidningsvärld finner hon till exempel ointressant.
— Internet är inte viktigare än för andra i min generation. Jag är åttiotalist. Man kommunicerar så.
Hon går inte heller i gång på hur viktig en tydlig författarfrisyr är (Elfriede Jelineks luggbubbla, Kristina Lugns röda sky).
— Jag har inte tid att gå och klippa mig ofta, så jag har de här flätorna. De är praktiska, man får inte håret i ansiktet.
Vi går över till boken Allt. En sexhundrasidig språkfestival om en ordslukare som löser sin tonårskris genom att se på livet som litteratur.
— Precis som titeln säger försöker den vara allt. Strukturen är dagboksmässig men ju längre man kommer desto mer fiktion blir det. Jag menar, de flesta dagböcker består inte av omkastade exempelmeningar ur Norstedts svenska ordbok om diktatur och mord.
Såg du att Daniel Sjölin utnämnt Allt till världens kanske bästa debuttitel?
— Jag tyckte att den var anspråksfull, tills jag hörde att hans nästa bok heter Världens sista roman. Jag erkänner mig slagen. Någon är mer pretentiös än jag.
Martina Lowdens debutroman Allt kommer på Modernista i december.
