Allra käraste medievinkel

Jonas Adner 10:34 10 May 2012

Alla älskar en comeback. Men allt som oftast förvaltas den nyvunna respekten på ett allt annat än önskvärt sätt. Jonas Adner skriver om en av våra populäraste medievinklar, de värsta förövarna och varför kvinnor återigen drar det kortaste strået.

För de flesta skådespelare räcker det om karriären innehåller noll huvudroller om ”en man som återvänder från helvetet för att söka hämnd i ett motorfordon”. Nicolas Cage är inte en av dem. Bara under senaste året har han varit aktuell i två (2) helt separata actionfilmer (Drive Angry och Ghost Rider 2 – Spirit of Vengeance) som båda handlar om en råbarkad hämnare som med veteranbil respektive motorcykel flyr helvetets eldar för en hämndturné i USA. Därmed får vi nog se den comeback han förutspåddes för några år sedan i och med Charlie Kaufman-filmen Adaptation som uteblev.

Det finns ett antal medievinklar om kultur som är evigt populära: Den ”nya mogna skivan”, Susan Boyle/Paul Potts-genombrottet, allt som rör Mustafa Cans mamma. Men kanske mest av alla: comebacken. Det spelar på en så grundläggande rädsla: allt kan när som helst gå åt helvete. Att då se John Travolta resa sig från trippla Titta, han snackar-filmer till en Oscarsnominering för Pulp Fiction är en lugnande ”hoppet är aldrig ute”- tröst för alla.

Vanligast är just att en bortglömd gammal skådis lyfts fram på nytt tack vare en halvt självbiografisk roll som en bortglömd gammal, säg, fribrottare (Mickey Rourke i The Wrestler) eller nattklubbsägare (Johannes Brost i Avalon). Ingenting ger en rolltolkning emotionell tyngd som decennier av ackumulerad ”direkt till dvd”-ångest. Det är med andra ord inte så konstigt att Mickey Rourke kunde göra comeback med övertygelse när hans mest framstående huvudroll några år tidigare var som gangsterboss i Enrique Iglesias mjukerotiska musikvideo till gitarrballaden Hero.

Men precis som för Nicolas Cage är problemet för nästan alla att efter det behålla framgångarna: John Travolta följde upp sin comeback med en serie filmer (Battlefield EarthOld Dogs med flera) så vedervärdiga att det är en personlig förolämpning mot alla människor och många djur. Eddie Murphy Oscarsnominerades för sin ”revanschroll” i Dreamgirls. Direkt därefter iklädde han sig en 140-kilos fatsuit och gjorde tjockis-komedin Norbit där samtliga av hans tre roller belönades med en Razzie, filmpriset för årets sämsta insatser. Och året efter The Wrestler var Mickey Rourke tillbaka i en ny musikvideoroll.

Samma sak gäller även utanför filmvärlden. Marvin Gaye, Meat Loaf och Elvis har alla utmålats som ”tillbaka” efter många år i träda, för att därefter (i ordning): isolera sig hos sin mamma, gå i personlig konkurs och långsamt äta ihjäl sig. Har man en gång doppat foten i havet av föredettingar är återfallsfrekvensen högre än för yrkeskriminella.

Tydligast av allt är dock hur förbehållet det är män med comebackchanser. En åldrad kvinnlig stjärna får i regel – på sin höjd – komma ut och vinka lite hos Jay Leno någon gång om året. Män däremot kan se ut som steroidsvällda gamla uppflutna träsklik och ändå få nya chanser.

Ett talande exempel är actionfilmen The Expendables 2 som har premiär i sommar. Med Jean-Claude Van Damme, Bruce Willis, Sylvester Stallone, Dolph Lundgren och Chuck Norris på rollistan är den som ett hall of fame av stjärnor som har fördärvat sina karriärer, gjort comeback, och sedan fördärvat även den. En motsvarande uppställning av kvinnor skulle förmodligen redan på idéstadiet brännas på bål i en bröderna Weinstein-arrangerad brasa. Det är dåliga förutsättningar: att inte ens inte få göra comeback.

För övrigt: geniet Armando Iannuccis (In the Thick of It, In the Loop) nya HBO-serie Veep har äntligen börjat. Med Julia Louis-Dreyfus (”Seinfeld-Elaine”) i en fantastisk huvudroll. Men för att citera LL Cool J: kalla det inte en comeback, hon har varit här i år.

Stad: 
Kategori: