96 timmar Glasgow

Vad är egentligen så speciellt med en skotsk industristad med höst året om? Vi skickade Karin Londré till de brittiska öarna för att ta reda på det.

Dag 1 – Arga skotska tanter, spöregn och indiehak

Glasgow är känt för ett gäng mindre smickrande saker: fotbollsvåld, hjärtsjukdomar och överkonsumtion av det koffeinstinna ”vinet” Buckfast. När min buss rullar in på Buchanan Bus Station framåt måndag kväll är det nästan nio år sedan jag först kom hit. Då hade jag just tagit studenten och bestämt mig för att flytta utomlands. Utan att riktigt förstå hur det gick till hamnade jag här.

I taxikön vid busstationen utbryter ett mindre bråk. En kvinna försöker smita före, något en pytteliten skotsk tant inte tänker acceptera. ”Get tae the back of the line, pal!” hör jag henne, vilt gestikulerande, ropa medan jag kliver in i bilen. Chauffören frågar om jag ställt till med bråk och flyr scenen. Glasgow är onekligen sig likt. 

Jag åker hem till min kompis Holly som, efter att jag berättat att jag ska skriva den här texten, insisterat på att jag ska bo hemma hos henne. Hon är, som många andra här, mån om att ändra bilden av sin hemstad som en enda stor, regntung boxningsring. En halvtimme senare sitter vi på klassiska indiestället Nice ‘n’ Sleazys och äter hamburgare. Ironiskt nog spöregnar det utomhus.

Jag berättar för Holly om reaktionerna jag ofta får när jag pratar om hur mycket jag gillar den här staden: ”Men är det inte farligt där?”. Hon säger att hon aldrig är orolig att det ska hända henne något. Visst finns de som slåss, men de går aldrig på någon annan än den de bråkar med. ”People are just really friendly here.”

Nice ’n’ Sleazy ligger på Sauchiehall St (uttalas liksom ”sock-i-hål street”), en av innerstans tre största gator. Innan vi går hemåt hinner vi med ett stopp på grannen Variety Bar, och The Tiki-Bar på bartäta Bath St.

Dag 2 – West End, vikingtummar och veganhimlen

Med sina 600 000 invånare är Glasgow Skottlands största stad, men trots det stavas huvudstaden Edinburgh. Det är där makten finns och dit turisterna oftast åker. Glasgow är ruffigare, inte lika vackert och på något sätt längre från England rent mentalt. När skottarna röstade om sin självständighet vann nej-sidan, men hade det varit upp till Glasgow hade de lämnat unionen. Stödet för Scottish National Party (inte ett högerparti, by the way, utan snarare mitten-vänster) är otroligt starkt, de har samtliga stadens platser i det brittiska parlamentet. De som bor här är trötta på att ha ledare de inte valt och på att se England utnyttja deras naturresurser utan att ge speciellt mycket tillbaka.

Jag sitter med Patricia, en vän från Göteborg, på kaffebaren Papercup när två skotska gubbar börjar prata med oss. De berättar att husen i West End, området vi är i, är byggda med pengar tjänade på affärer med amerikanska sydstaterna. ”It’s terrible, this city supported the wrong side in the American civil war.” Nästa ämne: hur man ser på någons händer att de är vikingättade (det är något med tummen). De är otroligt trevliga och pratar i ett, men till slut lyckas vi säga hejdå. Vi tillbringar resten av eftermiddagen i Glasgow Botanic Gardens och några av områdets alla vintageaffärer.

Efter en sväng till West Brewery sätter vi oss på Mono för middag. Glasgow har ett imponerande utbud helveganska krogar, och det här är ett av ställena som var med och startade trenden. Anledningen till att vi är här är för att ytterligare en vän hört att jag skriver om Glasgow och vill visa sina favoritställen. Efter en middag bestående av bland annat to-fish ’n’ chips och portobelloburgers svänger vi förbi en popup-bar, klyschiga puben Blackfriars, där det på typiskt Glasgow-manér spelar ett otroligt bra liveband halvt i bakgrunden, och så klubben The Flying Duck. Rankar du nattliv högt på din hobbylista har du, jag och de som bor i den här staden något gemensamt.

Dag 3 – Gravar, konkillar och haggis

För många är Glasgow synonymt med män som slåss för att de har olika matchtröjor, men från början handlar fotbollsvåldet om mycket mer än så. Stadens två lag, Celtics och Rangers, skiljer sig åt på fler punkter än att de vill sparka bollar åt olika håll. De förstnämnda grundades i de östra delarna av stan för att mildra de irländska, nästan alltid katolska, immigranternas utsatthet och fattigdom. De sistnämnda hämtar traditionellt sina fans från protestanter med en starkare relation till England och unionen. Religion spelar fortfarande en viss roll, oftast inte på grund av religiösa traditioner eller tro (fler och fler kyrkor i innerstaden byggs just nu om till barer), utan för att det inte alltför sällan styr din relation till annat. Som den livsnödvändiga fotbollen, till exempel… Och förresten, Celtic-fans älskar fortfarande svenskar på grund av Henrik Larssons storhetstid i klubben. Bara ett tips.

Jag lunchar på The Hanoi Bike Shop, som ligger i en av West Ends många gränder och råkar vara det enda ställe jag vet att Beyoncé besökte när hon var här förra året. Efter lunchen promenerar jag mot Glasgow University som är imponerande likt Hogwarts. Jag hinner med en sväng på de gräsbeklädda innergårdarna innan jag ska möta upp Holly för att gå till Glasgow Cathedral och viktorianska kyrkogården The Necropolis. Stans hamn var Storbritanniens största under en period, och det märks på gravarna att folk hade bra med cash. De skaffade platser längst upp på en kulle, och lät därefter bygga höga torn ovanpå sina döda kroppar. För är det någonting man uppskattar som död är det schysst utsikt. Är det något vi uppskattar efter en kyrkogårdspromenad är det en öl på Drygate Brewing, som ligger lägligt precis nedanför kullen. På väg hem passerar vi Glasgow Museum Of Modern Art och den staty av en ryttare och en häst som blivit någon slags symbol för staden och dess humor, för att de som bor här outtröttligt sätter en trafikkon på snubbens huvud. 

Stravaigin, vårt middagställe för kvällen, serverar en blandning av traditionella skotska rätter och asiatiska diton lagade med lokala ingredienser. Jag äter haggis, för första gången någonsin, och som de flesta klassiska rätter är det verkligen jättegott. Tvätta bort ditt tveksamma face och lita på mig. 

Dag 4 – Siktet på landet och gymfylla 

Efter två och en halv dag av öl och mat behöver jag röra på mig, så Patricia och hennes pojkvän tar med mig till området vid Loch Ardinning för en promenad. Den skotska landsbygden är precis som du tänker dig. Klyschigt grön, klyschigt höga berg, får överallt och helt fantastiskt.

Hälsosamheten är dock kortlivad och väl tillbaka i stan hamnar vi på baren Velvet Elvis, där en lagom full kvinna i gymmundering berättar att hon råkat stanna här på väg från träningen. Nu vill hon dricka shots! Vi spelar backgammon och läser budskapen målade på väggarna istället. ”Coffee – because crack is bad for you £2,25” är min favorit. På nästa ställe, The Rio Café, inser jag att jag är så hungrig att jag dör, och får med mig Patricia i min matjakt. Snart sitter vi på Delizeique, och jag avslutar min Glasgowvistelse med en risotto att bygga en dröm på. 

Under mina dagar här har jag funderat mycket på vad som är så speciellt med den här stan. Visst, jag gillar barerna, musiken och byggnaderna, men det gör jag på många ställen. Till slut kommer jag fram till att det, töntigt nog, summeras av stadens slogan: ”People Make Glasgow”. Vid flera tillfällen hör jag folk droppa: ”It’s really like they say, you know, the people do make Glasgow”. Säg till en taxichaufför att du är turist och du lämnar bilen med tio nya tips. Fråga random person i en bar var du ska äta middag och hen kan mycket väl bli din guide för kvällen. Det är därför jag alltid återvänder hit, för att människorna gör Glasgow. Och de gör Glasgow alldeles fantastiskt.

Seafood
Skottland står för så gott som all fisk och skaldjur som serveras på restauranger över hela Storbritannien. Passa på att käka allt när du är här!

VM i pisstaking
När en skotte driver med dig vet du att hen gillar dig. Driv tillbaka och du är hens vän för alltid!

Taxipriser och chaufförer
Det känns som att taxametern börjar på £2,50 och sen stannar där för alltid. Dessutom är chaufförerna nästan alltid världens härligaste.

Ny-kompis-potential
För att vara ärlig: tycker du att det är jättejobbigt att skaffa nya kompisar var och varannan meter är det här inte din stad. Alla pratar med alla.

Deepfried Mars Bars
Denna friterade Glasgowklyscha, men i verkligheten är det ingen här som äter dem. Friterad pizza däremot.

Fotbollsfärger
Om du av någon outgrundlig anledning fått för dig att köpa en fotbollströja från ett lokalt lag, ha inte på dig den när du går ut. Det kommer uppen-barligen inte vara snyggt och dessutom har många ställen en no football colors-policy.

Vädret
Det regnar. Nästan hela tiden. En bra grej är att alla säljer paraplyer.

Kelvingrove Museum
Himla fin byggnad, himla dåligt museum. Vill du se en tavla målad av en snubbe som en gång bodde i samma by som Monet? Varsågod att köpa biljett.