48 timmar San francisco

Kvinnan i passkontrollen på Minneapolis flygfält fingrar på mina papper med misstänksam min och säger att hon behöver mina fingeravtryck och ett foto. Jag avfyrar ett litet leende mot kameran och sticker in fingrarna i den konstiga manicken. Jag hinner inte förundra mig över de strikta säkerhetsåtgärderna innan hon ber mig stiga in i förhörsrummet. Förhörsrummet? Ingen har under mina tiotal tidigare USA-besök någonsin krävt att få plåta eller förhöra mig. Förhör kan knappast vara en standardprocedur, ens efter elfte september och införandet av Patriot Act. Visst är köerna till U.S. Immigration på JFK alltid långa och tjänstemännen motvalls. Men på alla andra flygfält brukade besökare från fredliga europeiska nationer alltid tas emot med öppna armar. I Atlanta beundrade en ung tjänsteman hologrammen på mitt splitternya EU-pass i flera minuter. Sedan grinade han brett, gjorde honnör och förkunnade att det var det coolaste passet han sett i hela sitt liv. I förhörsrummet i Minneapolis bläddrar en skräckinjagande latina i passet med långt misstänksammare min. Hon tar ett till foto och nya fingeravtryck. Sedan frågar hon varför jag inte har journalistvisum när jag har meddelat journalist som yrke i mina papper. Jag svarar ärligt, att tanken om ett journalistvisum aldrig slagit mig. Hon kräver fler detaljer om mitt jobb. Jag visar mitt visitkort och berättar att jag är på väg till San Francisco för att skriva ett resereportage, som kommer att publiceras runt om i Norden. Den läskigaste kvinnan i Nordamerika morrar något obegripligt till svar. Grundtanken lär vara något i stil med vad den näst läskigaste, Shania Twain, brukar komma med. [I]That don't impress me much[/I]. - Om du kallar dig journalist, måste du ha journalistvisum. Jag kan inte släppa in dig i USA. Du får ta första planet tillbaka, säger kvinnan. Men, hördu, det här beror ju bara på att jag råkade skriva "journalist" och "arbetsresa" på blanketten. Jag är ju också här på semester, säger jag. - Jag skulle inte försöka med det där om jag var du. Du kan bli åtalad för försök att missleda myndigheterna och vara säker på att aldrig bli insläppt i det här landet igen. Ödmjukhet är kanske ändå en bättre taktik. Jag säger mig känna till att lagarna i USA har förändrats under de senaste åren, och att det naturligtvis var ren dumhet att inte själv ta reda på vad som gäller. Skulle det inte gå att fixa något ändå? Jag visar henne min returbiljett, mina kreditkort och för säkerhets skull också stämplarna i passet. Det är bara två år sedan jag var på arbetsresa i USA senast och jag hade inte journalistvisum den gången heller. Jag är på väg att gräva fram ett bedårande foto på min lille son, men det här verkar räcka. - Att du blev insläppt i landet för två år sedan betyder bara att någon inte gjorde sitt jobb, säger kvinnan utan skuggan av ett leende. Följd av dessa uppmuntrande ord blir jag tagen till ett väntrum, där de flesta andra väntande är invandrarfamiljer. De talar spanska och ett språk av slavisk karaktär. Mot dem är tjänstemännen ännu otrevligare, men den blonda isländska tjejen som reder ut sitt studentvisum vid disken verkar inte ha några problem. - Mister Ai-Sou-KÄNGG-Äss! Har ni kontanter på er?, ropar latinan då jag väntat en knapp timme. Det har jag. Efter att ha betalat 65 dollar i böter blir jag temporärt insläppt i USA, som villkorlig besökare. Jag tackar kvinnan ödmjukt, säger att jag har lärt mig min läxa och lovar att aldrig göra så här igen. Jag hejdar mig på väg att tillägga, att jag även i andra länder har upplevt hur kontanta pengar och ett välsmort munläder övertrumfar officiella dokument. Det är bara fem år sedan jag talade in mig och min fru i Kina, trots att vi den gången inte hade något visum alls. Mitt namn, ansikte och fingeravtrycken är nu för evigt lagrade i ett amerikanskt myndighetsregister över suspekta personer. Men jag är alldeles för lättad och glad över att jag hinner till San Francisco-flyget för att gräma mig över det nu. Upprörd blir jag först då jag på hotellrummet hittar en officiell lapp i min resväska. Det är tullmyndigheten som meddelar att de har brutit sig in i mitt bagage för att kolla innehållet. Välkommen till Bush-Amerika. San francisco tillhör inte Bush-Amerika. Det intrycket får man åtminstone av den jättelika banderollen som överskuggar Columbus Avenue med budskapet [I]Bush's energilagstiftning dödar[/I]. Jag äter lunch vid Columbus på Caffé Macaroni tillsammans med Tom, en restaurangkritiker som spökskriver kokböcker för kändiskockar. Som bisyssla arrangerar han matvandringar i San Franciscos olika stadsdelar. På förmiddagen har han vallat en turistgrupp igenom artisanbakerierna och deli-fiken i den historiska italienarstadsdelen North Beach. De har smakat på foccacior, provat olivoljor och lyssnat på brandtal om hur San Francisco-borna uppskattar färska grönsaker och hatar supermarkets och snabbmat. Ställets ägare Mario dyker upp vid vårt bord. Han är en av de där italiensk-amerikanerna som tror att effekten av mellanmänsklig kommunikation står i proportion till volymen. - Från Finland! Har ni snö ännu?, brölar Mario och skrattar åt sin egen fråga. - Jag känner till de nordiska länderna riktigt väl! När jag var ung jobbade jag på den där färjan som går i den där fjorden mellan Finland och Sverige! Hälsa de nordiska flickorna från mig! Jag lovar att stå till tjänst. (Hälsningar från Mario, tjejer.) Som gentjänst bjuder Mario ner oss i källaren för att titta på Purple Onion-klubben. Han har precis restaurerat lokalens ursprungliga inredning från slutet av 50-och början av 60-talet. Under beat-eran uppträdde alla från Barbra Streisand till Lenny Bruce och Woody Allen på stället och klubben är fortfarande specialiserad på underhållning från färska talanger. - Kom hit i helgen så får du se den nästa Woody Allen! Föreslår Mario. Jag ber honom ringa mig när nästa Barbra Streisand dyker upp, så jag kan titta förbi och skjuta henne. Det lugnar ner Mario, och vi kan återvända till våra tallrikar. - Titta på de här grönsakerna, suckar Tom lyckligt som om han aldrig hade sett färsk mat förr. Grönsakerna är onekligen imponerande. Sparrisen är lång och tjock som en babys arm, men smakar bättre. Tom fortsätter med sin föreläsning om matkulturen i norra Kalifornien. Om hur allt här ska vara så färskt, att aubergine som är äldre än en dag måste slängas. Om hur San Francisco-borna hatar affärskedjor och snabbmat. Det är sant. San Francisco verkar ha färre McDonald's och andra snabbmatsställen än någon nordisk storstad, för att inte tala om de amerikanska. Sedan nämner Tom att affärsgiganten Wal- Mart, som redan tagit över hela USA och nu hotar resten av världen, aldrig kommer att få fotfäste i San Francisco. - Stadsplanerarna skapar inte platser för de stora kedjorna. Och människor här är väldigt duktiga på bojkotter och demonstrationer. Att kämpa emot Wal-Mart är ett sätt att visa att San Francisco inte är en del av Bushs Amerika. Men det fattar väl alla, att en stad fylld med hippies, homos, färskmatsfreaks och bohemiska internetmiljardärer inte kan vara Bushvänligt! Fick han inte något i stil med fyra procent av rösterna här i fjol? - Knappt så mycket. Kanske två procent. Men försök förklara det för turisterna, säger Tom med ett knäckt tonfall och droppar plötsligt turistguidejargonen. - Särskilt européer ser hela Förenta staterna som en enda jättelik klump. Jag träffar hela tiden turister som frivilligt rest till det här landet och den här staden, men sedan gör hemska generaliseringar om Amerika och amerikanerna. Usa är inte en enda likriktad klump. San Francisco går inte ens med på att vara en enda storstad. Själva San Francisco har faktiskt bara ca 800 000 invånare. Runt San Francisco-bukten, det så kallade Bay Area, är invånarantalet nästan tiofaldigt. Då räknas också bland annat Oakland på andra sidan bukten, universitetsstaden Berkeley och grannstaden San Jose. Och om Bay Area har blandad karaktär så gäller detsamma för själva San Francisco. Reseskribenter borde bötfällas för uttryck som "en sammanslutning bysamhällen", men det är ju vad San Francisco är. Jag tar böterna, det vore ju inte de första jag ådragit mig för att få skriva den här artikeln. North Beach är den italienska stadsdelen, Chinatown naturligtvis kinesiskt och Japantown japanskt, numera också koreanskt i allt högre grad. The Mission är det starkt spansktalande latinodistriktet, som så småningom också breder ut sig i SoMa - South of Market - området söder om Market Street, gatan som delar Downtown på mitten. Fillmore är en liten afroamerikansk utpost. Haight-Ashbury, känt som hippierörelsens födelseplats, är hem både för långhåriga åldringar och yngre indieflummon. Och så finns naturligtvis Castro, världens sannolikt mest kända bögstadsdel. Staden som givit världen beatniks, hippies, den politiska korrektheten och internetrevolutionen är fortfarande känd för sin öppna och accepterande atmosfär. På gatorna känner man av liberalismen både genom människornas oerhörda vänlighet och genom det chockerande antalet hemlösa. Om man tar fram en karta i San Francisco kan man vara säker på att någon inom tio sekunder erbjuder sin hjälp - och att någon annan senast tio sekunder senare kommer fram för att be om pengar. Till och med klimatet tar sig friheter i norra Kalifornien. I Los Angeles är det alltid soligt och 30 grader varmt, staden har alltså inget klimat över huvud taget. San Francisco har desto mer: ett klimat som inte är för blygt för att uttrycka sig. Mark Twain sade en gång, att hans sommar i San Francisco var den kallaste vintern i hans liv, men inte ens det är hela sanningen. Tack vare olika vindar, havsströmmar, kullar, bergen bakom bukten och öknen bortom dem, har staden ett otal mikroklimat i zoner som verkar vara ungefär ett kvarter stora. Därför kan man i San Francisco uppleva isande havsvindar, tropiskt gassande solsken och en överraskande regnskur - före frukost. Jag skulle beskriva kvällens middagsställe Asia SF som cross kitchen, om inte termen hörde hemma på samma avstjälpningsplats som grunge och flanellskjortor. Asia-dilla - en quesadilla fylld med Peking-anka - är ändå mycket godare än det låter. Husets vinlista och drinkar väcker heller inga protester. Men det verkliga dragplåstret är den eviga sanning, som efterlevts såväl av antikens greker som av Benny Hill: inget är roligare än en man som klär ut sig till kvinna. Största delen av personalen på Asia SF är transor - eller "gender illusionists", som annonstexterna kallar det. Tjejerna - eller killarna, eller vad de nu är - serverar drinkar, småpratar och poserar med gästerna, och klättrar med jämna mellanrum upp på barens runway för att uppträda. Detta är mycket mer underhållande än detlåter. Först går en latinsk person i feminin dräkt upp och mimar till Tina Turner. Det berusade tjejgänget som sitter bakom mig ylar av lycka. Oljudet intensifieras då en blek, rödhårig och ärligt talat maskulint ful typ utför en ännu mer camp pantomim till Total Eclipse of the Heart. Sedan stiger en asiatisk tjej i brudklänning fram och tolkar Like A Virgin. Hon har späda, feminina drag, vackert smala ben, fin midja och okej, jättelika silikonbröst brukar inte göra något intryck på mig, men nu sitter jag på bara några meters håll från en konstruktion som måste vara San Francisco-regionens främsta mästerverk i ingenjörskost sedan Golden Gate-bron. Dansösen heter jackie. Hon är vacker. Jag delar inte riktigt hennes musiksmak - "om man måste välja åttiotalsklichéer, varför inte ta Duran Duran?" - men i övrigt tycker jag hon är en fantastisk människa. Jag har varit i San Francisco mindre än ett dygn och jag har redan blivit kär i en man. - Om det tröstar dig så kan jag berätta att de där tjejerna nog är tjejer, "you know what I mean", skrattar min vän Bryan senare samma kväll på sin stamkrog Dylan's. Nej, jag vet inte riktigt vad Bryan menar, men jag litar på hans omdöme i sådana här frågor. Han är ju utöver en av mina närmaste och mest långvariga vänner också den mest storartat motsägelsefulla personen jag känner. Bryan är svart, bög, anglofil, registrerad republikan, Smiths-fan, vodkasnobb och så kristen att han vid sidan av sitt jobb utbildar sig till präst i episkopala kyrkan. Bryan kommer tveklöst att bli en fantastisk präst, eftersom han också har en unik förmåga att föra djupt personliga samtal med vilt främmande människor. På en barrunda är det en fantastisk egenskap. Jag har inte träffat min vän på ett år, men just nu är jag för jetlaggad för att ha särskilt mycket att säga. De följande två timmarna sitter jag istället och lyssnar på vad människorna i The Missions barer berättar för Bryan. Servitrisen på Dylan's drar en lång historia om hur ägaren driver sina affärer. En mustaschprydd latinoman på följande ställe berättar om en sekt som han nyligen gått med i, frågar om jag kommer från Tyskland och stoltserar med att han kan säga "hej då" på svenska. En ung kille i Che Guevara-tisha är orolig över sin syster. På klubben Elbo Room försöker någon bjuda oss på efterfest. När elbo room slutit sina dörrar traskar vi omkring i The Mission en stund och letar efter en taxi. Det förr så nedgångna området har ryckt upp sig under de senaste åren, men på morgonkvisten, lätt berusad, med jetlag, och hjärnan full av bilder på en pojkflickeservitris byggd helt i silikon verkar gatorna ändå ganska läskiga. Plötsligt hoppar en enorm svart man fram bakom ett hörn. Han vill ha pengar, men innan jag hinner bli skraj pratar Bryan redan allvarligt med killen om hans familj. När en taxi till slut stannar intill oss har mannen helt glömt sina ekonomiska krav och lovat att ringa till sin mamma på morgonen. - Är ni killar på semester? Varifrån kommer ni? Reser ni mycket tillsammans? Jag äter en sen frukost i Haight-Ashbury med min finska kompis Pasi då den onödigt vänliga servitrisen börjar förhöra sig om våra privatliv. Vi berättar att vi är från Finland, att jag bor i Helsingfors och Pasi i New York. Pasi säger att det är en ren slump att vi hamnat i San Francisco samtidigt. - Hon tror att vi är ihop, säger Pasi roat då hon äntligen har tagit vår beställning och dragit sig tillbaka. Mycket troligt. Så länge hon inte tror att vi är hippies är det okej. Vi befinner oss ett kvarter från hippierörelsens epicentrum, korsningen mellan gatorna Haight och Ashbury. Jag kan inte uppbåda någon nostalgi eller för den delen önska att jag själv hade varit med under kärlekens heta sommar 1967. Psykadeliska droger och fri sex var väl kul ett tag, men redan på den tiden borde folk ha fattat att orättvisorna i det västerländska samhället inte går att bota genom femtonminuters gitarrsolon och bristande personlig hygien. Lyckligtvis lagar även hippies utsökt mat i San Francisco. Vi äter en omelett gjord på organiskt odlade grönsaker och ägg från naturligt frigående höns och dricker var sin kopp rättvisemärkt kaffe. Juicen är sannolikt tillverkad utan att en enda apelsin behövt lida. Fulladdade med energi och gott samvete är vi nu beredda att paja lite icke förnybara resurser. Pasi och jag har hyrt en bil. Turistguiderna och många San Franciscobor hyllar med all rätt stadens kollektivtrafik. Spårvagnar, bussar, elbussar och tunnelbana är snabba, trygga och billiga. Men San Francisco ligger ändå i Amerika och i Amerika ska man köra bil. Fråga bara den amerikanska kulturens über-ikon Bruce Springsteen. Människorna i Springsteens låtar sträcker sig inte precis efter den amerikanska drömmen från sitt säte på någon buss. Dessutom är San Francisco en fantastiskt utmanande stad för bilister: full med spårvagnsskenor, enkelriktade gator och branta backar. Backarna är orsaken till att nästan alla polis - och biljaktsfilmer som någonsin gjorts utspelar sig i San Francisco. Den mest klassiska bilfilmen är naturligtvis 1968 års Bullitt. Att köra bil har aldrig varit coolare än när Steve McQueen tokdriver sin Mustang upp för gatorna på Russian Hill och flyger minst hundra meter i luften från varje krön. Å andra sidan var Steve McQueen en så cool kille, att han såg ball ut även när han borstade tänderna eller mjölkade kor. Själv är jag ingen Steve McQueen. Det skulle även vara en överdrift att kalla min körstil häftig. I uppförsbackarna saktar jag ner så mycket att fotgängarna verkar promenera förbi. I nedförsbackarna är jag så försiktig att hastigheten om möjligt är ännu lägre. Värst är det att fastna i trafikljus mitt i en backe. I nedlut måste man trycka på bromsen med bägge fötterna för att inte glida rakt in i korsningen. I motlut är det så svårt att starta, att bilarna bakom oss tutar oroligt. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle ha gott om inte vår hyr-Dodge hade haft automatväxlar. Navigering är inte det lättaste bland alla enkelriktade gator och att parkera är stört omöjligt. Steve McQueen skulle säkert kunna fickparkera i en backe som bara är några grader ifrån rät vinkel, men det kan inte jag. Problemet förblir teoretiskt, eftersom det inte finns en enda ledig parkeringsplats på hela San Francisco-halvön. Inget av detta spelar någon roll när vi till slut får köra över Golden Gate-bron. Solen skiner, bukten är hänförande vacker, radion spelar Van Halen från David Lee Roth-eran, förnedringarna på Minneapolis flygfält ligger i det förflutna och Amerika är åter det friaste landet i världen, ett land där det delas ut bensin som det i de forna kommuniststaterna delades ut sprit. "Att köra bil är en spektakulär form av minnesförlust. Allt står att upptäcka, allt att utplånas ... först upplever man den chock som öknen och Kaliforniens bländande skimmer innebär" Så skrev Jean Baudrillard i sin bok [I]Amerika[/I]. Äntligen förstår jag vad han menade. Det var den postmoderne franska filosofens sätt att säga att "ibland är det jäkligt cool att köra bil i Amerika". På kvällen är det dags för en barrunda till. Pasi, Bryan, hans pojkvän Billy och jag äter middag på en lugn mexikansk restaurang på Fillmore innan vi drar vidare till Castro. Det mest exotiska med Castro är dess fullständiga brist på exotik. Castro är en småborgerlig stadsdel för den övre medelklassen, som bara råkar vara full med gaybarer, gaygarage, gaygym, gaybarberare och - jag är inte alldeles säker, men sannolikt - gaydagis. Iögonenfallande är egentligen bara bilmekanikerns affisch där utsläppskontroller marknadsförs under rubriken "Smog Queen". Lätt exotiska är också de chokladbeklädda penisbakelserna i fönstret på ett litet bageri. När jag stannar för att plåta dem, poserar den unge handlaren hjälpsamt och uppmanar mig att ta bilder på honom. Han låtsas svälja en jättelik chokladballe. Killens t-shirt har texten "We'll put something sweet in your mouth". Vi passerar en biograf som gör reklam för en bögfilmfestival. En av filmerna är De tio budorden. Jag visste inte att gammaltestamentliga Charlton Heston-spektakel räknas som gaykultur. - Inte jag heller, men de här flickorna hittar bögreferenser i precis vad som helst om de känner för det, skrattar Bryan. Men var finns Tom of Finland-karaktärerna? Var är Village People? Var är gaystereotyperna? - Jasså, vill pojkarna se lite hardcore? Nog finns det sådant också, retas Billy. - Öh, egentligen inte, utbrister Pasi och jag samtidigt. Alltså hamnar vi i stället på klubben The Café, där vi lyssnar på tråkig mainstreamhouse och dricker två vodka tonic för priset av en. Efter att ha hällt i sig en häpnadsväckande mängd drinkar meddelar Billy - en asiatamerikan som väger högst 50 kilo - att han vill dansa. Bryan och han försöker locka med mig, men jag rör mig inte ur fläcken. Jag är en heterosexuell, nordeuropeisk man som närmar sig medelåldern och är följaktligen genetiskt oförmögen att dansa. Åtminstone alltför offentligt, eller alltför nykter. Dessutom är det helt enkelt tråkigt på The Café. Musiken är skit, människorna mycket otrevligare än i San Francisco i allmänhet och inte ens drinkarna har något att komma med när vi inte får dem för halva priset längre. Jag begrundar satirtidskriften The Onions förvirrande t-shirt-slogan[I]: "I'll tell what I'd do if I were gay."[/I] Vi bestämmer oss för att kolla in en helt annan typ av klubb. The Redwood Room vid Union Square i Downtown är en del av Clifthotellet och följaktligen samma kedja som Delano i Miami, St. Martins i London och Mondrian i Los Angeles. Med andra ord ett dyrt och elegant ställe, som jobbar mycket hårt på att verka diskret. Det är lång kö till Redwood Room, men dörrvärden råkar vara den första människan i hela USA som blivit imponerad av orden "nordisk" och "citytidning". stället är onekligen stiligt. Taket är högt, väggarna är i redwood som namnet utlovar, människorna på gott humör och klädda i dyra men diskreta kläder. Musiken är alldeles duglig grund-r&b, som efter slödunket i The Café åtminstone är trevlig som omväxling. Det säger en del om ställets nivå att våra drinkar utan att vi bett om det blandas med Gray Goose-vodka. Den duger till och med åt Bryan. Bryan har åter givit sig i lag med någon främling som han säkert övertalar att ringa hem till mamma. Billy och jag garvar åt ett asiatiskt bröllopssällskap som är högljutt snorfulla ungefär en minut efter att första champagneflaskan är öppnad. San Francisco är en bra stad igen och USA, trots sina stora brister, åter världens friaste land. Jag är inte helt säker på om Jean Baudrillard någonsin skrev på temat "ibland är det väldigt cool att supa i Amerika", men har han inte gjort det var det en stor miss. Plötsligt lägger jag märke till att sällskapets enda ungkarl Pasi ser ut att vantrivas. Under vår biltur berättade han med stor inlevelse om hur svårt det är att dejta kvinnor i västra halvklotets mest överspända och karriärorienterade stad New York. Nu är han även besviken på San Francisco. - Det är ju omöjligt att komma till tals med en enda kvinna i den här stan, klagar han. Jag har inte hjärta att avslöja för Pasi att det inte är något fel på San Franciscos kvinnor. De bara utgår ifrån att vi är ett par. [B]TURISTSTÄLLEN [/B] [B]Alcatraz[/B] På en liten ö mitt i bukten ruggar ett historiskt fängelse, som tydligen endast Clint Eastwood har lyckats rymma ifrån. [B]Fisherman's wharf [/B]Det finns egentligen bara två skäl att röra sig i den tivoliaktiga turisthamnen. Färjorna över bukten åker därifrån. Och på kaj 39 ligger alltid ett enormt gäng bedårande fula sjölejon och latar sig. [B]Golden gate-bron[/B] Bay Bridge, som korsar bukten från San Franciscos downtown över till Oakland, är mycket större och mer praktisk att använda. Men den är varken lika stilig eller historisk som Golden Gate. [B]The presidio[/B] Vid Golden Gate ligger ett parklikt militärområde, som sakta men säkert tas över av dyra privatbostäder. Miljöerna känns igen från den dåliga Meg Ryan-filmen med samma namn, samt från Metallica-dokumentären [I]Some Kind of Monster[/I]. [B]Spårvagnar[/B] En San Francisco-spårvagn i trä är lite som äktenskapet. En antik, högljudd och potentiellt farlig institution, som inte tycks ta någon dit de vill, men som ändå är en så oförglömlig upplevelse att de flesta åtminstone en eller två gånger i livet får lust att ta sig en tur. [B]San francisco Museum of Modern Art 151 Third St.[/B] SFMOMA ska förstås inte jämföras med MOMA i New York, men de stiliga lokalerna hyser en bra samling med tyngd på amerikanskt 50- och 60-tal och samtidskonst från Bay Area. Det sympatiska lilla serietidningsmuseet Cartoon Art Museum of San Francisco ligger precis bakom hörnet på 655 Mission St. [B]6 STADSDELAR[/B] [B]Castro [/B] Under jättelik regnbågsflagg frodas ett heterovänligt gay-samhälle. [B]Chinatown[/B] Stort och högljutt exempel på San Franciscos starka asiatiska kultur. Bara några kilometer bort ligger det japansk-koreanska Japantown, som är mindre och överraskar främst genom sin tystnad. [B]Downtown[/B] Trots sin splittrade karaktär är San Francisco faktiskt en av de få amerikanska storstäderna med ett centrum i ordets europeiska bemärkelse. Särskilt shoppingkvarteren ligger tillfredsställande tätt. Varuhuset Macy's vid Union Square, San Francisco Shopping Center några kvarter bort på Market Street - och mellan dem en mängd affärer från Armani till Urban Outfitters, från Apple till Virgin. [B]Haight-ashbury [/B] Runt korsningen mellan Haight- och Ashburygatorna kan man bland åldriga hippies notera fik, skivaffärer och streetwear samt klassisk San Francisco-viktoriansk stadsarkitektur. Restaurangoch barmiljön är livligare en kilometer ned för gatan i Lower Haight-området. [B]The mission[/B] Den exotiskt slitna latinostadsdelen har på senare år fått allt tydligare medelklasskaraktär. De traditionella småaffärerna och kvartershaken har samtidigt fått konkurrens av ett krasst trendinriktat shopping- och nattlivsutbud. [B]North beach[/B] San Franciscos Little Italy på Columbus Avenue och de närliggande smågatorna är ett hav av italienska restauranger, kaféer, barer och bagerier, varav endast en del är dyra turistfällor. [B]6 SHOPPINGSTÄLLEN[/B] [B]Amoeba Music 1855 Haight St.[/B] Skivor och DVD i en så enorm affär för nytt och begagnat, att bara mottagningsområdet för second hand-musik skulle rymma en hel vanlig skivbörs. [B]Apple Store 1 Stockton St. [/B] Internetkufarnas och den bohemiska borgerlighetens hemvist är naturligtvis också världens Machuvudstad. På gatorna i San Francisco är iPod en ungefär lika vanlig accessoar som ett par skor. [B] City Lights 261 Columbus Avenue [/B]Stadens vittberyktade indiebokhandel. Färska bestsellers hittar man snabbare och billigare i Borderskedjans jätteaffärer på Union Square, men där finns inte en särskild avdelning för dadaistisk poesi. [B]Flicka 1932 Fillmore St. [/B]Butikens specialisering på svenska damkläder ger en liten uppfattning om vissa amerikaners religiösa inställning till nordisk design. Samma vibbar andas också SFMOMAs giftshop, som av någon anledning är full med Bodom, iittala och andra nordiska köksattiraljer. [B]Harputs 1527 Fillmore St. [/B]Denna specialistaffär för sneakers och vintage streetwear stoltserar med USA:s bästa Adidas-utbud. Personalen är dessutom inte en bråkdel så dryg som allvetande sneaker freaks brukar vara. [B]Off the wall 1669 Haight St. [/B]Grafik och konstplanscher i en affär vars fenomenala avdelning för konsertaffischer lyfter den utöver det vanliga. Original och rariteter från 1960- till 2000-talet. [B]6 FILMER OCH SKIVOR [/B] [B]Bullitt [/B]Alla biljaktsfilmers moder. Om man ska vara riktigt noga saknar Steve McQueens tiominutersrally all rim och reson. Först är han på Russian Hill, sedan i Marinaområdet, plötsligt tillbaka på Russian Hill, osv. På det sättet påminner den ganska mycket om min egen biltur i San Francisco. [B]Dirty Harry[/B] Clint Eastwood är en underlig blandning konservativ envishet och Bay Area-liberalism - kanske den enda killen som Georges Bushs slogan "compassionate conservatism" verkligen passar in på. I Clintans mest kända San Francisco-rulle är det dock lite si och så med medkänslan. [B]Pet shop boys: Go west[/B] Village Peoples version var ett äkta och ursprungligt gay anthem, en inbjudan till det fria homosexets San Francisco. De näsvisa britternas tolkning från aids-eran är både suktande nostalgisk och trotsigare än originalet. [B]Sly & the family stone: There's a riot goin' on [/B] Det sannolikt bästa San Francisco-bandet genom tiderna förenade svart och vit rock och soul. I motsats från sina hippie-samtida uppvisade de också ett sinne för humor. [B]Starship: We built this city[/B] Hippierörelsens hörnsten Jefferson Airplane förvandlades först till mainstreamrockbandet Jefferson Starship och därefter till den inställsamma listpopbandet Starship. [I]We built this city on rock'n'roll[/I], berättade gruppen om sin hemstad i en massiv hit, som sammanfattar hela hippierörelsens fullständiga moraliska kollaps. Låten är medryckande, överproducerad åttiotalsradiorock. Alltså fruktansvärd skit. [B]Vertigo[/B] Alfred Hitchcocks mästerverk innehåller fina vyer av San Francisco på 50-talet, men dessvärre inga biljakter. [B]6 RESTAURANGER[/B] [B]Asia sf 210 9th st. [/B]Asiatisk-latinamerikansk cross kitchen och än mer könsförvirrad personal. Mycket bättre mat och framför allt skojigare underhållning än man förväntar sig. Boka bord i god tid. [B]Café niebaum-coppola 916 kearny st.[/B] Francis Ford Coppolas Zoetrope-bolag har sitt huvudkontor in den kopparklädda Sentela-byggnaden, som är en sevärdhet i sig. Det mysiga upscale-italienska restaurangfiket i gatuplanet är dessutom avslappnat fritt från [I]Gudfadern[/I]-memorabilia. [B]Colibri 438 geary st. [/B] Latinomat i San Francisco varierar till pris och kvalitet. Colibri ligger strax över snittet på den förstnämnda skalan och långt, långt upp på den andra. Bonuspoäng får bistrot för sin lugna inredning och atmosfär samt de mexikanska stumfilmer som rullar på i bakgrunden. [B]John's grill 63 Ellis St.[/B] Dashiell Hammett skrev [I]Riddarfalken från Malta [/I]på John's Grill och en av scenerna utspelar sig på haket. Några minnesplaketter på väggen blev det, men de hotar varken kvaliteten på maten eller den allmänna atmosfären. Restaurangen är specialiserad på sea food och verkar inte ha förändrats nämnvärt sedan 1930-talet. [B]RNM 598 Haight St. [/B] Ett minimalistiskt inrett europeiskaktigt matställe mitt i det allt annat än minimalistiska barlandskapet i Lower Haight. Den lilla men ypperliga barsidans specialitet är en martini, som innehåller både vodka och gin men i övrigt just ingenting. [B]the rutherford grill 1180 Rutherford Rd., Napa [/B]Fenomenalt ställe för lunchpaus under vinrundan i Napa Valley. Klassisk kalifornisk mat, trivsam uteservering och en vinlista som är en kilometer lång - och man kan ta sin egen flaska till bordet utan att betala extra. Trots misstankarna som väcks av limousinerna på parkeringen visar sig både priserna och kvaliteten vara sin plats.