24 TIMMAR LONDON med The Local’s Guide

19:38 7 Jan 2014

London, den stad utanför Sverige där det bor flest svenskar, är inget exotiskt eller förvirrande resemål. Men hur upplever man staden med främlingars instagram-bilder som enda vägledare? Vendela Lundberg gav det dryga 24 timmar.

Som för att ge mig den mest klichéartade ingången på ett resereportage, så regnar det när jag stiger av Paddington Station, London. Jag har tagit expresståget från Heathrow, tydligen något bara weekend-naiva svenskar gör eftersom tunnelbanan senare ska visa sig vara tusen gånger smidigare och en miljon gånger billigare. När jag stiger in i en taxi hälsas jag direkt med ett muttrande om att ungdomar bara stirrar ner i sina smarta telefoners skärmar hela tiden. Jag ignorerar det löjliga, det är ju faktiskt hela anledningen till att jag är här. Jag ska testa en app. Jag känner mig som en karaktär spelad av Aziz Ansari nu (för er som inte vet: en person som skulle använda Google Glasses som ett raggningsargument) men det är faktiskt helt sant: jag ska tillbringa ett drygt dygn i London med guideappen Local’s Guide som vägledare. Med främmande människors geotaggar som riktmärken ska nu denna annars så app-sparsmakade individ ta sig runt i staden, med bara ett instagram-flöde som karta.

Jag måste äta. Jag befinner mig i den delen av London, Chelsea/South Kensington, som visar sig vara mest instagram-vänlig om man får tro Local’s Guides sökmaskiner. Och allt jag ser är hamburgare. Inget ont (nja) om den omåttligt populära företeelsen ”hamburgerturism” men en blixtvisit kräver något mer kittlande en bit kött mellan två bröd. Efter några minuters skrollande bland Londonbors bilder hittar jag en incheckning på Busaba Etai, en restaurangkedja som serverar thaimat till de som vill betala lite mer för sin phad thai, och det är det tydligen många som vill. Det är riktigt gott, kedja eller inte. Efter ett snabbt pitstop hemma hos en vän som försöker tvinga i sina indiska vänner svensk glögg med motiveringen ”vin du lämnat i solen”, föreslår en av flödets bilder att vi ska åka till Notting Hill och klubben Westbourne Studios. Jag tillåter mig själv att vara lite Amelie från Montmatre (”leva i nuet” och typ följa efter en fjäril en hel dag) och kollar därför inte upp något om vad detta ställe innebär, vem som spelar eller vem som kan tänkas gå dit.

Lite fel blir det. Kanske är det taxichaufförens fel, kanske är det kartans, men det är inte där vi hamnar. Efter att ha scannat in mitt legg i någon slags framtidsmaskin ges jag inträde till en mörk klubb där väggarna är kantade av stora himmelssängar. Tafatta raggningsförsök från en knäppa-med-fingrarna-dansande publik låter mig dock ganska snabbt förstå att jag inte har kommit till en swingersklubb, utan en medioker nattklubb vid namn Supperclub där det är helt ok att skicka fram sin kompis för att säga att en tjej har fint hår och borde le mer. När vi kommer ut förstår vi lite mer, längre ner på Acklam Road, ligger klubben vi egentligen ska till. Där inne är det ungt, något slags tropiskt tema med palmer och lyktor, och misstänksamt lång kö till toaletterna. Men de jag träffar tycker inte längre att Notting Hill är något särskilt intressant även om de dansar fem timmar i sträck just ikväll. För alla längtar till Brixton.

Studenter firar jul

”Buffé under disk!” skriker jag följande morgon, när jag i min telefon upptäcker en bild på alla rätter man kan äta på restaurangen Zefi’s, på Walton Street. Jag gör rookie-misstaget att välja i princip allt som är uppdukat medan pälsklädda unga mammor runt mig dricker juice. Det är adventshelg och i min guide-feed är var och varannan instagrammande människa iförd röd tomteluva. Många verkar checka in på Starbucks, ja egentligen är alla kedjor som Byron Hamburgers, Le Pain Quotidien och – såklart - Harrod’s, för att visa upp lustigt stavade namn på sina muggar. Kanske är det jag som kräver för mycket av 24 timmar huvudstad men de förslag som kommer upp, som Madame Tussauds och American Apparel, känns måttligt ”local”. Men Saatchi Gallery ploppar upp, och trots att jag är Team Nigella (Lawson, vars man Mr. Saatchi tog strypgrepp på henne mitt bland folk) så spatserar jag dit för lite god konst. Det är gratis, vitt och luftigt med mer och mindre imponerande verk av förhållandevis unga konstnärer. Appen visar också bilder på njutande människor vid marknaden precis utanför och mycket riktigt är falafeln på Duke of York-torget en av de godaste jag någonsin ätit. Något som ser lite mer punk ut där i telefonen än falafel, hamburgerkedjor och amerikanska kaffemuggar är den undangömda pop up-affären Moma Brown på King’s Road. Det är fuskpälsar i leopard, chokers, ett kafé med libanesisk mat, ”världens minsta galleri” och – det som alla trendiga försäljningsytor var tvungna att ha 2013 – en nagelbar.

Just då är jag däremot mer intresserad av en annan typ av bar. Vi går till en ”riktig pub” vid namn Pig’s Ear på Old Church Street och skymtar paret som lade upp bilden som tog oss dit, där de dricker någon mörk öl, iförda kronor i papper. ”Finally some holiday spirit” hade paret satt som bildtext, och jag kan inte låta bli att hålla med. Det är något med att se annars så torra engelsmän sjunga julsånger och dricka pints. Som om vi inte befann oss i Europas största stad utan i ett avsnitt av Hem till gården, där alla heter Billy eller Jane. Det är konstigt, för människorna vars instagrambilder Local’s Guide samlar och ordnar i ett flöde, deras namn kommer jag aldrig få veta. Ändå är det deras inte allt för konstnärliga bilder på mat, en vacker byggnad eller valfri happening som tar mig runt. Någon har lagt ut en bild från något som heter Bart’s. Jag ser små tv-apparater visa en svartvit Alice i Underlandet och drinkar i skitdyra glas inne på något som ser ut att vara en pytteliten bar. Jag måste dit. Jag googlar och läser något om ”medlemsbar” och att den ligger inne i ett hotell. Åker dit ändå. För nu har jag sett något jag vill göra, och det är inte att Stina Dabrowski-hoppa framför Big Ben eller ta en selfie i London Eye.

Bart's

Det visar sig inte vara särskilt svårt alls att komma in. Den biffige, kostymklädda vakten frågar vid dörren om jag har varit där innan, jag säger ”ja” och blir insläppt i det murriga, rummet med rött ljus. Det hänger små, små tavlor på väggarna som ska kännas lite ”cirkus” och kitsch. Men det finns ingenting cirkus med människorna där inne, de ser alla ut som de stockholmare som skulle ta en after work på typ Hotellet eller Bistro Jarl. Bartendrarna däremot, de måste ha blivit anställda på andra kriterier än deras drinkblandar-skills. De skulle alla kunna få jobb på Hollister (affär som är frekvent uppdykande i mitt guide-flöde!) men specialdrinken jag beställer, som heter något i stil med ”The Mad Hatter’s secret recipe”, smakar bara ananasjuice.

Jag har nu satt på mig läppstift för vid tio-tiden ska jag och några äta middag på ett ”kul men dyrt” ställe jag hittat. Det är en typisk trendig krog som heter Sketch och ligger på Conduit Street, kan jag utläsa av de två bilder jag hittar från stället. Människor som besöker just den här restaurangen måste vara gladare än andra, så ser det i alla fall ut på bilderna. Maten är flådig med korslagda grönsaker som garnering, en av rätterna innehåller popcorn och det är väldigt gott alltihop, det ska de ha. Men det som får mig glad är toaletterna i form av små rymdpods att krypa in i, enpersons-ägg utplacerade på en övervåning som också sänder ut små Gravity-liknande meddelanden över en skruttig frekvens. Restaurangen förvandlas senare till någon slags klubb för ett något äldre klientel, en äldre publik som ändå kan förstå lite god house. Det blir sent men, via bilder som nu har blivit mer suddiga och innehåller fler och fler peace-tecknande fingrar, åker vi till Corsica Studios vid Elephant & Castle (en klubb som osmart nog bara har en bar men gulliga vakter) och sedan vidare till Fabric i Farringdon, ungefär lika obligatoriskt som Berlins Berghain. ”Det är inte bra längre”, har jag fått höra av Brixton-folket. Men ikväll har de bokat Art Department och Ben Klock och jag stannar till morgonen. På vägen hem svänger vi förbi VQ på Fulham Road, för det har jag sett är en god idé enligt mitt bildflöde, som nu visar en majoritet av människor med fyllekäk i handen. Vi plockar upp lite friterade och såsiga grejer och jag hinner få en pommes kastad i håret som en hejdåpresent av en charmig snubbe innan jag åker hem. Och ungefär här blir det lagom att jag stänger av min telefon och tar farväl av London för den här gången.

Presenteras i samarbete med The Local's Guide

The Local's Guide samlar och visar i realtid instagramflöden från tio storstäder och genom mobiltjänsten kan resenärer utifrån bilderna skapa personliga reseguider som kan användas vid resan. Den guide en användare skapar kan laddas ned direkt till mobilen för att undvika roamingavgifter utomlands. Se en film om hur det funkar här.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Annons