Kristoffer Poppius känner sig som en hopplös breeder, men tycker ändå att Fuckshop för döva är på tok för oromantiskt. Blir han aldrig nöjd?
Häromveckan följde jag med två unga, moderna vänner på en liten shoppingrunda. Det visade sig att de skulle införskaffa diverse sexredskap. En av dem behövde en klitorisvibrator och en analplugg och den andre var på jakt efter en ny glasdildo.
Jag spelade oberörd när de djupgående diskuterade den kvinnliga orgasmens olika uttryck, vilka kompisar de inte legat med, och mumlade något ohörbart som svar på den närmast retoriska frågan om Maya och jag hade öppet förhållande.
Och kände mig som en hopplös breeder.
Det hela blev inte bättre av att jag torsdagen därpå för första gången någonsin, utan att märka det, läste en hel Bengt Olsson-krönika, och dessutom drog på munnen instämmande vid två tillfällen. Tidigare har jag aldrig kommit längre än till andra stycket, och aldrig begripit vad folk pratat om när de refererat till ”Benke”, även om han verkar trevlig (lite jobbigt av honom att ta våldtäktsmannens perspektiv i den där romanen han vann massa pris för iofs… men, ja, eh, så kan det gå, så att säga, när inte haspen är på).
Jag fick panik och på helgen – liggandes i en säng i Örnsberg klockan fem på morgonen – hörde jag mig själv fråga en vän om hon ville bli min och Mayas lover och allt blev… konstigt.
Men sedan – nu låter det som att jag som vanligt intalar mig saker för att rättfärdiga mitt liv och så är det nog – såg jag två vänner som strävade på, grälade fulla på vägen hem efter att någon stått och pratat med en modemänniska hela kvällen och det var så fint. Och ju mer jag tänkte på det kände jag att det inte är så enkelt som att allt det där nya bara är bra och det där gamla bara är dåligt.
Alltså, jag tycker verkligen att vi har mycket att lära av alla små queer-kids därute, och då tänker jag inte främst på anusväggar och prostatans placering och sådan teknisk information, eller klädstil, utan kanske mer på sättet att se på relationer, på familj, på jämställdhet och könsroller och gränsen för vad som är normalt – för att komma bort från det där med vuxna människor som håller varandra i handen bland folk som vi pratade om förra månaden.
Men samtidigt; i allt det där promiskuösa, förlåt polyamorösa, går någonting också förlorat.
Otrohet, svartsjuka, ett ord i ett sms. Gatan man gick på när man fick det. Ett knä. Att drömma om saker man inte kan få. The stuff that art is made of.
Jag sitter här på min ö och läser Prideprogrammet och tycker att Fuckshop för döva låter så oerhört oromantiskt.
Text Kristoffer Poppius
Illustrationer Carsten Oliver Bieräugel
